Då var den alltså över. Tomas Ledin fick rätt igen. Sommaren ÄR och FÖRBLIR kort.
Imorgon, augusti 9, börjar undertecknad arbeta i skolan igen. För er som inte följt den här blogg tidigare skall tillkännages att det är ett hopp tillbaka in i grundskolans värld från förskolan där vi varit verksamma ca ett år. Spänningen stiger. Förväntningarna bildas. Det är första egna direkt-erfarenheten av en montessori-skola dessutom, så på denna blogg lär säkert landa ett större antal förvirrade, entusiastiska, ifrågasättande, undersökande och imponerade inlägg.
Vid förberedelsen av morgondagens kick-start kom jag att fundera över min egen presentation. En sådan ska man ju alltid framföra och eftersom man gått som vikarie i dryga 3 år nu så har det ju blivit en hel del sådana. Men det är alltid nyttigt att göra om den och ändra och lägga till. Man utvecklas ju (gud ske...), ändrar åsikt här och där, förädlar metoder, drar nya slutsatser, ser tillbaka mer objektivt och naturligtvis har man mycket MYCKET mer kött på benen. (gud ske..., även för det.)
Så jag började fundera över presentationen men halkade så småningom in på frågan
vilken sorts lärare jag vill vara och nu tänkte jag dela med mig av de tankarna till hela världen. (Eller, den pyttelilla del av världen som liksom Alice vilseleder sig själv in hit i mitt lilla pedagogiska underland) Så här resonerade jag.
Som författare har jag också förstått att om du inte kan förklara vad din bok handlar om med en enda mening så är den inte värd att vare sig skrivas eller läsas. Jag tror detsamma kan sägas när man försöker beskriva sig själv, eller åtminstone en del av sig själv. Så när jag nu ska beskriva mig själv som pedagog försöker jag sammanfatta det med en enda mening, sen är resten liksom bara utfyllnad. Lite fin garnityr till tårtan, eller vad man ska kalla det.
Meningen fick lyda: Jag vill vara en lärare som inspirerar barn till att upptäcka och använda sig av det bästa inom sig själva. (Det var väl inte så pjåkigt eller!? Om jag får säga det själv och det är klart man får. Självberöm finns det, än så länge, ingen censur mot, även om man gör sitt bästa för att
censurera även det löjligt mesta.Utfyllnaden då?Jo, jag står för jämlikhet, tolerans och rättvisa över alla gränser, oavsett kön, ålder, etnicitet, social status, m.m. och jag vill att mina elever ska dela denna värdegrund. Jag försöker få barnen att upptäcka det bästa inom sig själva genom att lära känna dem så mycket som möjligt. Vad funderar de över? Vad drömmer de om och vad hoppas de på? Vad bär de med sig från tiden då vi inte ens visste om varandra? Finns där någonting i dem som redan är på gång och som jag kan lotsa fram? Har de talang och kunskap som gagnar flera och kan detta fångas upp i undervisningen? Detta tänkandet, ihop med att jag skapar en trygg miljö där eleverna inte är rädda för att säga vad de tycker eller komma med kritik och synpunkter på undervisningen, tror jag är rätta steg på vägen.
Mina brister ska heller inte vara dem till last. Jag har mött många elever som både räknar, dansar, sjunger, spelar instrument, talar främmande språk och lagar mat bättre än vad jag gör och/eller lika bra. Detta försöker jag utnyttja genom att ge dem mycket ansvar och många tillfällen till att använda dessa talanger, antingen genom att hjälpa kamrater, eller redovisa och hålla genomgångar, eller skapa egna projekt m.m. Det ska också vara en miljö där så många som möjligt är överens och alla är toleranta och respekterande mot varandra. Jag är en lärare som tror på att regler är ett måste för att en sådan miljö ska kunna existera. Däremot inte sagt att ett regelverk måste vara militant, diktatoriskt, taggtråd och murar och bara utgöras av gränser. Meningar som begränsar hur roligt man får ha det i skolan. Nej, tvärtom.
Jag tror att
reglerna är redskap, verktyg som vi använder oss av för att vi alla ska kunna ha roligt tillsammans och för att vi inte ska snubbla in på för många sidospår när vi lär oss, utan att hålla oss på en rak linje så att vi istället kan koncentrera oss på att ha roligt medan vi lär oss och inspirera varandra till saker vi inte ens trodde var möjligt, och ha möten och diskussioner vi inte skulle haft annars. Ordning och regler är alltså något som tjänar hela klassen, inte något maktmedel för läraren.
Vad gäller egna klassregler gentemot skolans generella regler (då de inte alltid går hand i hand) får jag väl säga att det bästa scenariot hade varit en skola som tillät
frihet under ansvar, dvs att läraren och klassen tillsammans får bestämma vad som gäller i deras klassrum, (såvida det inte är något hopplöst drastiskt)
-eftersom detta tjänar till att bygga upp en miljö som flest antal elever trivs i och de får känna sig delaktiga. Det finns flera skolor som har det på det viset vilket visar att det borde fungera så gott som överallt.
I annat fall får man nog skriva under på att för allas trivsel bör i första hand skolans generella regler gälla, därefter klassens egna.
Ja, det där hade ni nog inte så mycket för nej. Eller
hade ni? Det kan ju alltid vara bra att veta hur en lärare tänker, om man inte är lärare själv. Sen vet jag att det mesta av det där jag skrev framstår som dravel. Det gör det ju alltid när man ska definiera sina värderingar och framhäva sig själv som något slags... själutnämnt...välgörare möter filantrop (eller blir det kaka på kaka? - ja skit samma). Och det hela slutar med att man verkar som nån förnedrande
skönhetstävlings-deltagare som tror på "fred på jorden", "ren miljö" och "allas lika värde" och djur och hjärtan över lilla "i", och hundvalpar och enhörningar och jury-program och sådär... Men säg mig, vem gör inte det!?
Ja, ja. Det var i alla fall tillräckligt med bokstäver för att fylla ut ett nytt blogginlägg i alla fall.
På återseende. ("med samma glada leende, och samma små små ord av kärlek till
varaaaa-aaaa-aaaaan.") Någon mer än jag som minns och värderar?
