All You Need Is Löv

Tänk så lätt det kan vara att stimulera barns fantasi, inspirera dem, få dem att tänka och resonera. Det enda som krävs är lite... magi.

Vi satt där under ett mellanmål i trädgården och jag la märke till hur tysta barnen närmast mig hade blivit. Sen såg jag att de var trötta efter en lång dag och en aning påverkade av det dystergråa vädret.
Mer av instinkt än något annat drog jag till mig en av flickornas vantar och frågade om de trodde på magi? Naturligtvis inte, det gör ju bara småungar resonerade 2-5-åringarna i kör.
Jag gömde vanten under min halsduk, viskade några magiska rader medan jag rullade ihop halsduken till en boll. Därpå lät jag i en rörelse halsduken falla ner och veckla ut sig inför barngruppens förvånade ansikten. Vanten var borta. Lika förvånande var sedan att den dök upp i min innerficka. Inget trick av Labero-standard precis men för en grupp förskolebarn var det rena rama häxeriet. Jag frågade igen hur många som trodde på magi och gissa hur många som plötsligt ändrat åsikt!? ;-)

Varje dag efteråt har flera av barnen kommit fram till mig och bett mig om att trolla lite mera. Efter en par ögonblicks "gud, vad har jag givit mig in på"-tänkande, föll jag för deras vädjan. Problemet var bara att jag inte kan några trick överhuvudtaget. Återigen, mer av instinkt än av en exakt plan passade jag på att rycka till mig ett löv från ett av träden. Jag la märke till att detta löv fortfarande var grönt fastän de flesta redan ändrat färg till rött eller gult.
Så visste jag plötsligt vad mitt nästa trick skulle handla om.

Full av entusiasm kallade jag då till mig barnen och påstod skrävlande att jag minsann med magiska krafter kunde få det gröna lövet i min hand att byta färg till gult precis som de andra löven på träden. "Nähä det kan du inte." -fick man höra. "Ska vi slå vad?"
Först lät jag barnen undersöka mina fickor. Nej, de var tomma. Inga andra löv som låg på lur alltså. Sedan, för att verkligen få dem att förstå att det var ett och samma löv jag använde hela tiden gjorde jag ett hål i lövet med min nyckel. Sedan började den magiska förvandlingen. Jag bad varje barn blåsa på lövet samtidigt som de instruerades att tänka: "gult, gult, gult" om och om igen.
Sedan blåste jag själv på lövet och placerade det i en av jackfickorna. Efter ett uttalande av Hokus Pokus Filiokus drog jag ut handen igen och avslöjade...inte ett gult löv, men det gröna lövet hade på något magiskt vis börjat tappa sin gröna färg och blivit något gulare än förut. "Mystiskt!"
Barnen insåg direkt att det var samma löv som de blåst på tidigare. Det hade ju hålet efter nyckeln på sig, och på exakt samma ställe.

Men med det var vi inte nöjda. Jag bad därför barnen att blåsa ÄNNU hårdare på lövet samtidigt som de skulle tänka: "gult, gult, gult."
Proceduren upprepades. Lövet tillbaka in i fickan och efter ett nytt Hokus Pokus Filiokus drogs lövet ut igen...den här gången var det gult. Sprakande och eldflammande gult. Det var samma löv. Hålet efter nyckeln fanns där fortfarande, men det hade tappat all sin gröna färg och förvandlats till gult. Hur i all världen kunde det bli så?

Barnen listade ut tricket så småningom, men för ett kort ögonblick visste deras verklighet inga gränser. För ett kort ögonblick hade deras lärare besuttit äkta trolldom.
Och under resten av den dagen var de inneslutna i täta gruppdiskussioner om hur tricket kunde ha gått till, den ena teorin efter den andra. Därtill kom också lusten att själva trolla för varandra och ur deras glädje förvandlades de alla till begåvade magiker, häxor och trollkonstnärer, redo att ge sig ut och underhålla, överraska och förvirra sin publik.

All you need is löv. ;-)

DAGENS HÖJNING:
Barnet som utbrast: "Man FÅR vara knasig."

DAGENS SÄNKNING:
Kollegan som sa: "Gör inte så! Det där är ett hopprep. Hopprep hoppar man med."

DAGENS SÄNKNING 2:
Klantskallen som satte ihop Kvalitets-Redovisningen som vi försökte förstå oss på idag. (Lustigt att ett medel som ska mäta kvalitet på en arbetsplats fullständigt saknar sådan självt.)

ABC, MVG, 123, - Hur var det nu?

"Regeringen föreslår i sin proposition Tydligare mål och kunskapskrav." (se länk: http://www.skolverket.se/sb/d/2627;jsessionid=2936A68AE8191FD6F8BE0AB9C854CE4D)

Visst är vi trötta på betygsskalan G-MVG och visst verkar den nya propositionen lovande i jämförelse men är inte det här ändå bara sedvanligt val-fjäskande och har vi inte hört dessa exakta ord sedan farfar var ung? Och varför anamma en amerikansk modell A-F? ;inte för att det spelar oss så stor roll, - är enbart nyfiken.

Vad gäller betyg för övrigt så har det ju, framförallt under senare år, diskuterats livligt från vänster till höger om huruvida det är bra eller dåligt för elevernas motivation i våra skolor. Tusentals individer går samman i en kokande upprörd och grötig massa så fort förändringar är på väg att införas. Som exempel kan erinras det tumult som utbröt när Björklund o Co: kom med förslaget att införa betyg redan i grundskolans tidigare år. Detta var irriterande för många, kanske framförallt för lärare som inte såg någon som helst vinst i att elever så unga tvingades känna av pressen med betyg redan i småskolan.

(Regerings förslag på den nya betygsskalan >---------->)


Skolkatalogens inställning i det här fallet är nog mer eller mindre likgiltighet. Älskar inte betyg precis men får heller inte ångest om betygen började införas i grundskolans tidigare klasser. Helt enkelt därför att utbildning är hela tiden föränderligt, det får vi leva med och vi människor har faktiskt en otrolig bra känsla för att vänja oss vid saker och ting, anpassa oss. Ja, faktum är att vi har en mångtusenårig historik som enbart går ut på att vänja oss; vid klimat, vid livsåskådningar och trosuppfattningar, vid teknik, vid orättvisor, vid seder och bruk...och trots att det finns stunder i livet då det känns som att vi bokstavligt talat redan har gått under och tillbringar en evighet i Dantes Inferno -så måste man faktiskt medge att vi klarat oss ganska bra hittills, trots allt. Vi människor...det går 6 schyssta människor på en dumskalle. Så måste det vara. Och nu är jag kanske totalt ute och cyklar, kanske snör jag in på ett alltför smalt spår nu men ni ska se att jag binder ihop säcken till slut... Skolkatalogens åsikt är att om vi människor klarat av att vänja oss vid krig, slaveri, klimatförändringar, dokusåpor och annat strunt på TV, (för att inte tala om att vänja sig vid TV i sig) -så klarar vi säkert av att vänja oss vid betyg i småskolan också. Det har ju faktiskt gjorts förut.

I Sverige har vi haft betyg från första till sista klass. Vi har haft bokstavsbetyg och vi har haft sifferbetyg och på en del skolor kör man inte ens med det utan har enbart skriftliga omdömen. Och gissa vad? Folk har alltid klagat på betygen oavsett vilket system vi använt oss av. Och gissa vad mer? Folk har också alltid hyllat betygen oavsett vilken system som använts.
Skolkatalogen tycker att alla dessa system fungerar mer eller mindre bra men inget fungerar perfekt, eftersom lärare/pedagoger är inte perfekta människor och kan aldrig nånsin göra en 100 % rättvis bedömning av en elevs kunskaper. Dock hade det känts mer rättvist (säger inte att det absolut hade varit det, men det hade känts så) -om vi hade ett och samma system på alla våra skolor. Sen spelar det mindre roll vilket system detta är.

Det är trots allt inte betygen som motiverar eleverna, det är lärarna. Det spelar ingen roll om jag blir tillsagd att jag kan ta hem högsta betyg i NO, -om jag har en dålig lärare och inte får tid till att utvecklas i de ämnena så kommer jag i alla fall tycka det är tråkigt och värdelöst. Inte sant? Jag menar, visst finns det elever som säger: "Jag måste få MVG i det här ämnet annars kommer jag inte in på den linje jag vill." - absolut finns de. Men hur ofta har ni egentligen pratat med en vuxen och hört denne säga: "När jag var i skolan älskade jag matematik för där fick jag MVG på varenda tenta."?????
Snarare är det väl så att de säger: "När jag gick i skolan älskade jag matematik för vi hade en så himla bra och entusiastisk lärare som var bra på att visa hur man skulle göra." -Det är väl ändå så de säger? Om inte så är det bara att beklaga.


Så även om det hade varit skönt att slippa betyg i småskolan så är det heller ingenting att känna oro inför. Herregud, vi har väl massor av andra saker som vi inte ens har HUNNIT oroa oss för ännu. Spar energin till det. ;-D

på besök hos det gåtfulla folket

Häromdagen var det reflektion på arbetet. Det gällde att prata om det hittills genomförda arbetet på förskolan och diskutera eventuella problem, lösningar, observationer, idéer och framtida planer, etc.

Då jag tidigt uppmärksammat att det pedagogiska arbetet utövat på denna skolgård skiljer sig från min egen "skolgårdspedagogik" var jag tvungen att höra efter vad kollegorna ansåg om mitt förhållningssätt när vi är utomhus. För att förstå deras reaktioner låt mig först upplysa om hur jag brukar arbeta med barnen ute.

På en skolgård/rastgård följer jag intresserat vad barnen hittar på och tar sig an på väldigt nära håll. Allt som oftast är jag inne i leken/skapandet/projektet med dem och gör saker tillsammans med dem, sida vid sida. Detta kan betyda allt från att vi låtsas att vi är pirater ute för att leta hemliga skatter i havet då vi plötsligt stöter ihop med Pippi Långstrump och hennes vänner, till att se hur många barn som får plats i ett träd eller vad för slags konststycke vi kan skapa med hjälp av ett hopprep, några kvistar och stenar, en boll och en cykel. Fantasin har inga gränser, vilket är en av anledningarna till att jag tycker om att jobba med barn. De känner sig inte tvingade att följa EN viss typ av logik, och samtidigt är det mycket som blir logiskt inom ramen för leken.

Som på de allra flesta arbetsplatser dök synpunkterna upp; det var jättekul att min kontakt med barnen var så bra, att jag tog glädje i mitt umgänge med dem och att det sprids en positiv stämning bland barnen när jag drar med dem i olika lekar och projekt. "MEN..."
Det alltid eftersläpande "Men":et kom inte som någon överraskning, bara lite av en besvikelse då det blivit så förutsägbart.
"Men":et i det här fallet påminde om alla andra "men" jag mötts av ute på skolor och förskolor; jag fick inte glömma bort att jag hade ett ansvar över barnen och att jag måste vara professionell i mitt yrkesutövande. T.ex. ansåg kollegorna att det blev svårt för mig att räkna så att alla barnen befann sig på skolgården om jag samtidigt var upptagen med att agera björn i barnens egen variant av björnen sover.

En viss förståelse för mitt arbetssätt visades men i grund och botten ville man nog nå fram med budskapet att ett bättre sätt att jobba med utomhuspedagogik var om man var distanserad från barnen och bara försåg dem med material som de fick roa sig själva med, och stundtals kanske hjälpte till att visa hur man kunde göra med sakerna innan man drog sig ur leken på nytt.
Nog kan jag förstå detta synsätt, men jag kan inte känna mig bekväm i det och även om jag ser fördelar med det ser jag långt fler i mitt eget arbetssätt.

Visserligen kan jag hålla med om att det blir lite svårare att räkna in alla skolgårdens barn om man samtidigt ställer upp i en lek med en grupp på 5-10 barn.
Men är det inte upp till HELA arbetslaget att räkna barnen? Är det då helt otänkbart att om jag leder en grupp på 10 / 25 barn i lek, (vilka jag då har direkt ansvar för), så bör övriga 15 barn kanske räknas in av de 4-5 kollegor som står och distanserar sig längre bort på skolgården? Bör jag inte kunna lita på att om jag tar hand om några av barnen, så finns det alltid nån annan som har koll på de övriga?

Skälen till att man distanserar sig istället för att befinna sig I leken direkt med barnen beror nog på mer än en sak. Dels finner några säkert pedagogiska fördelar med det, men jag tror även det handlar om personlig smak, föreställningsförmåga och bekvämlighet, samt huruvida man är van eller inte vad vid att faktiskt leka.

Jag är en stor förespråkare av lek som medel för undervisning, i synnerhet inom en förskola och jag ser ingen som helst anledning till varför inte pedagogen ska befinna sig sida vid sida med barnen även här.
Det heter ju att vi ska observera så mycket som möjligt av det barnen gör, inte sant!?
Nu finns det säkert en och annan skeptiker som skulle påstå att jag hittar på att det finns en pedagogisk grund för detta, och att det hela egentligen handlar om att jag har ett stort barnsasinne och tycker om att "fjanta" med barnen.
Visst, barnasinnet är stort och djupt rotat. Jag är uppväxt med leken överallt omkring mig. Men det handlar absolut inte om något "fjanteri".

I leken möter jag barnen i deras värld. Kontakten mellan vuxen och liten blir enbart starkare. Jag ger barnen uppdrag, (mellan raderna dock) som gör att de övar sig i samarbete, ledarskap, uttrycka vilja, acceptera varandra, använda sin fantasi för att lösa ett problem eller underhålla sig själva och andra. Jag lär dem utöka sitt potential till max och ta tillvara på minsta lilla sak. För det är sant att barn är bra på att upptäcka sådana här saker själva, men ibland behöver de lite hjälp.
En del barn hade aldrig i sitt liv föreställt sig att fyra ihopbundna cyklar kunde vara ett tåg förrän jag visade det. Nu leker de lokförare varje dag. En annan hade inte en aning om att om man kryper ihop på marken, vaggar fram och tillbaka och gräver sig fram så ser man ut som en krabba. Nu testas det gång efter annan. Och aldrig hade de väl trott att om man samlar ihop en jättehög med löv och kastar upp dem i luften så ser det ut som om hela himlen är ett stort fyrverkeri!? Nu lever hösten i barnens händer varje dag.

Underskatta inte lekens möjligheter till att lära ut, inspirera och ta tillvara!!!
Aldrig har Olle Adolphssons ord varit sannare:


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är ett regn och en pöl.

Över den pölen går p ojkarnas båtar ibland,

och dom glider så f int utan köl.

Där går en flicka, som samlar på stenar,

hon har en miljon.

Kungen av träd sitter stilla bland grenar

i trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö

Där går en flicka som gjorde en ö

av femton kuddar

Där går en pojke och allting blir glass

som han snuddar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är en äng och en vind

Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand

och far bort på en svängande grind

Där går en flicka, som sjunger om kottar

Själv äger hon två

Där vid ett plank står en pojke och klottrar att

jorden är blå

Där går en pojke som blev indian

Där, där går kungen av skugga runt stan

och skuggar bovar

Där fann en flicka en f estlig grimas

som hon provar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla f olket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en gård och ett skjul

Där sker det farliga tågöverfallet ibland

vackra kvällar när månen är gul

Där går en pojke och gissar på bilar,

själv vinner han jämt

Fåglarnas sånger i olika stilar

är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt

Där, där blir sängar till fartyg en natt

och går till månen

Där finns det riken som ingen av oss

tar ifrån dem

Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Heeeere's teacher!!!

Så var det dags igen. Som några stycken redan påpekat har det varit lite FÖR mycket "Ingen klocka ringer mer, ingen skola snart man ser" - här på Skolkatalogen. Vad som först var tänkt som ett sommaruppehåll blev en lång och utdragen koma i det virrvarr som var början på höstterminen 2009.

Som så många andra olyckliga, ivrigt brinnande, pedagoger i detta vackra, gråa land fann sig Skolkatalogen utan jobb, då kontraktet för ÄNNU ett vikariat löpte ut tidigare i juni. Det såg mörkt ut på jobbfronten, för de flesta nyutskolade lärare. Man undrar om det verkligen är "köttberget" (40-talisterna) som sitter och blockerar alla de förträffliga jobbpositionerna, eller kan det bero på något annat? Kan det verkligen vara så att i denna tid, när skolan och barnen mer än nånsin står i fokus, så finns det fortfarande personer på viktiga stolar som inte lyfter ett finger för att få in mer resurser i våra skolor? Vi bara undrar!? (låt oss därför göra ett tillägg på den kända Vreeswijk-sången "Jag hade en gång en båt")

"Det fanns en gång en skola,
där framtiden kom från barn,
men det var för länge sen,
så länge sen.
Svara oss du,
var är den nu?
Vi bara undrar (två taktslag)
var är den nu?"

På den glada sidan fick Skolkatalogen inte bara chansen att fortsätta utövandet av pedagogik. Vi fick också genom den nya tjänsten en möjlighet att vidga våra vyer, multiplicera våra erfarenheter och lära såväl som lära ut - då Skolkatalogen numera inte bara har insikt i skolans värld utan även i förskolans.

Hittills har detta arbete varit en lyckad resa, ej utan överraskningar och komplikationer men det beror mer på vår egen brist på erfarenhet än något annat.
Utöver kontakten med barnen, föräldrar och kollegor, såväl som den för oss nya miljön (tredje pedagogen), har vi också fastställt att förskolan, kanske mer än grundskolan i sig, är stämplad med fördomar utifrån. Vad vi menar med detta är att förskolor ännu dras med mycket missuppfattningar och felaktiga bedömningar från folk utanför.
Förskolor ses gärna fortfarande som en "rastplats" för barnen medan föräldrarna är på jobbet, och personalen på dessa läroplatser, för det är vad de är, får gång efter annan uppleva bristen på respekt för yrket. Detta skyller vi på alla förstå-sig-påare som tror de vet hur det fungerar i förskolan men egentligen inte har en hum. Deras "vetskap" grundar sig helt och hållet på deras egna fördomar om förskolor och den lilla erfarenhet de sparat från sin egen förskoleperiod, 150 år tidigare.

Att dessa fina institutioner är ordentliga läroplatser, (och otroligt viktiga sådana eftersom det är här barnens allra första intryck, (utanför familjehemmet), och sociala förhållningssätt uppstår för första gången), - är det sällan någon som tänker på. Skolkatalogen är inte annorlunda. Vi är de första att erkänna att vi anlände till förskolan från skolans värld med en säck full med fördomar om vad jobbet gick och inte gick ut på. Till vår förvåning och glädje upptäckte vi att den säcken kunde vi kasta ut meddetsamma. All respekt och heder åt pedagogerna i förskolan, säger vi, för det är dem som tillsammans med barnen formar alla de förkunskaper som sedan blir den viktigaste basen för inlärning när eleverna börjar första klass.

Dagens PS: Det känns bra att vara vid liv igen!!!