Slött men inte dött

Poppade bara in för att påminna mig själv om att Skolkatalogen inte är död.
Snart kommer jag skriva om mina upplevelser på en montessori-skola, min första.
Än så länge är betyget något sämre än man hoppats, men vi kan gå in på det i nästa inlägg.

Varit hemma sjuk men lyckades zappa förbi två mycket intressanta och väl behövliga föreläsningar i Kunskapskanalen. Den ena handlade om ungas liv på nätet, som de flesta av oss som inte är tonåringar idag, knappt har en aning om. Jag anser mig själv vara ung och ha hyfsat bra koll på ungdomars internetvanor, men ska erkänna att jag nog hade kunnat visa ett litet större intresse för den världen de lever i. Jag menar, jag står nästan varje dag i ett klassrum och begär att de ska intressera sig för det jag pratar om.
Problemet som jag ser det är att dagens skola, privat som kommunal, inte ger mycket utrymme för eleverna. Jag tycker det svenska skolsystemet generellt sätt är bra (utöver att det satsas för lite pengar och resurser) -men när det gäller elevpåverkan är det hela ett stort skämt. (Jag tror det är säkert att säga det efter att ha observerat på och själv jobbat i ett dussin olika skolor eller så).
Inte konstigt att elever skolkar, flunkar prov, ställer till bråk och oreda och vandaliserar och inte följer med på lektionerna. Ett stort antal av dem tycker ju att vuxenvärlden kräver massor av dem utan att ge något tillbaka.
(Sen går det ju att dra åt andra hållet också. För man ska inte förneka att flera av dem faktiskt inte vet sitt eget bästa och att de inte uppskattar det som pedagoger och annan personal faktiskt gör för dem. De blundar och begär mer istället, men det är nån annan diskussion.)
Hur som helst ...föreläsningen var en bra påminnelse om allt det där och jag blev glad för att jag återigen, i min egen planering, lyckats pricka in något som verkar ligga helt rätt i tiden. På Livskunskapen har jag och min kollega nämligen planerat att tala om just det här och jämföra och ifrågasätta vad livet på nätet handlar om, vilket också rekommenderades av föreläsaren, som tyckte att Livskunskap inte bara bör handla om snällt-bemötande-övningar.

Förra gången, jag lyckades pricka in något som låg rätt i tiden var också av en slump. Den gången var det (betydligt olyckligare) när jag satte igång diskussioner i klassrummet om ungdomar och vapen, vapenfixering, skolmassakrar och liknande. Samma vecka som vi satte igång arbetet var dödsskjutningarna i Finland och Tyskland på tapeten. Otroligt olyckligt men det satte våra diskussioner i verklig kontext, vilket åtminstone var bra för de ungdomarna jag hade då.
Tyvärr minns jag inte vad föreläsaren till det här med ungas liv på nätet hette. Johnny någonting. Han var en god talare.

Den andra föreläsningen var av en lika bra föreläsare vid namn Josefin Grände. Hon sa många tänkvärda saker inom ämnet våldtäkt, våld mot kvinnor och ungdomar och sex.
Rekommenderar hennes hemsida. www.josefingrande.se för mer information om detta. I synnerhet bra för lärare, föräldrar, socialarbetare, präster och andra som lättare kommer i kontakt med utsatta tjejer.

Sådär ja. Det får räcka för idag.

Schooooooools BACK!!!!!

Oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj OJ!!!!!!!!!! vad mycket det har varit att hålla reda på idag. Man är fullständigt matt i korken efter att ha blivit matad med information hela dagen lång.
Första intryck såhär långt är att montessori-pedagogiken, som jag inte är direkt erfaren av sedan tidigare är svårare att ta till sig än vad jag först trodde. Eller så verkar det bara så eftersom man inte har kommit igång med det än. Men såhär på planeringsstadiet har jag svårt för att se hur det ska fungera i praktiken. Det krävs nog väldigt företagsamma och organiserade barn för att dra full nytta av den. Men det återstår att se. Hur som helst ska det bli riktigt roligt att undervisa igen och arbetslaget känns välfungerande och det är god stämning. En bra grund till att bygga upp något på helt enkelt och det är ju precis vad man vill efter en första dag.
Härligt härligt på terminstarten alltså.


Fortsättning följer!

Då var den alltså över. Tomas Ledin fick rätt igen. Sommaren ÄR och FÖRBLIR kort.
Imorgon, augusti 9, börjar undertecknad arbeta i skolan igen. För er som inte följt den här blogg tidigare skall tillkännages att det är ett hopp tillbaka in i grundskolans värld från förskolan där vi varit verksamma ca ett år. Spänningen stiger. Förväntningarna bildas. Det är första egna direkt-erfarenheten av en montessori-skola dessutom, så på denna blogg lär säkert landa ett större antal förvirrade, entusiastiska, ifrågasättande, undersökande och imponerade inlägg.

Vid förberedelsen av morgondagens kick-start kom jag att fundera över min egen presentation. En sådan ska man ju alltid framföra och eftersom man gått som vikarie i dryga 3 år nu så har det ju blivit en hel del sådana. Men det är alltid nyttigt att göra om den och ändra och lägga till. Man utvecklas ju (gud ske...), ändrar åsikt här och där, förädlar metoder, drar nya slutsatser, ser tillbaka mer objektivt och naturligtvis har man mycket MYCKET mer kött på benen. (gud ske..., även för det.)

Så jag började fundera över presentationen men halkade så småningom in på frågan vilken sorts lärare jag vill vara och nu tänkte jag dela med mig av de tankarna till hela världen. (Eller, den pyttelilla del av världen som liksom Alice vilseleder sig själv in hit i mitt lilla pedagogiska underland) Så här resonerade jag.

Som författare har jag också förstått att om du inte kan förklara vad din bok handlar om med en enda mening så är den inte värd att vare sig skrivas eller läsas. Jag tror detsamma kan sägas när man försöker beskriva sig själv, eller åtminstone en del av sig själv. Så när jag nu ska beskriva mig själv som pedagog försöker jag sammanfatta det med en enda mening, sen är resten liksom bara utfyllnad. Lite fin garnityr till tårtan, eller vad man ska kalla det.

Meningen fick lyda: Jag vill vara en lärare som inspirerar barn till att upptäcka och använda sig av det bästa inom sig själva. (Det var väl inte så pjåkigt eller!? Om jag får säga det själv och det är klart man får. Självberöm finns det, än så länge, ingen censur mot, även om man gör sitt bästa för att censurera även det löjligt mesta.

Utfyllnaden då?
Jo, jag står för jämlikhet, tolerans och rättvisa över alla gränser, oavsett kön, ålder, etnicitet, social status, m.m. och jag vill att mina elever ska dela denna värdegrund. Jag försöker få barnen att upptäcka det bästa inom sig själva genom att lära känna dem så mycket som möjligt. Vad funderar de över? Vad drömmer de om och vad hoppas de på? Vad bär de med sig från tiden då vi inte ens visste om varandra? Finns där någonting i dem som redan är på gång och som jag kan lotsa fram? Har de talang och kunskap som gagnar flera och kan detta fångas upp i undervisningen? Detta tänkandet, ihop med att jag skapar en trygg miljö där eleverna inte är rädda för att säga vad de tycker eller komma med kritik och synpunkter på undervisningen, tror jag är rätta steg på vägen.

Mina brister ska heller inte vara dem till last. Jag har mött många elever som både räknar, dansar, sjunger, spelar instrument, talar främmande språk och lagar mat bättre än vad jag gör och/eller lika bra. Detta försöker jag utnyttja genom att ge dem mycket ansvar och många tillfällen till att använda dessa talanger, antingen genom att hjälpa kamrater, eller redovisa och hålla genomgångar, eller skapa egna projekt m.m. Det ska också vara en miljö där så många som möjligt är överens och alla är toleranta och respekterande mot varandra. Jag är en lärare som tror på att regler är ett måste för att en sådan miljö ska kunna existera. Däremot inte sagt att ett regelverk måste vara militant, diktatoriskt, taggtråd och murar och bara utgöras av gränser. Meningar som begränsar hur roligt man får ha det i skolan. Nej, tvärtom.

Jag tror att reglerna är redskap, verktyg som vi använder oss av för att vi alla ska kunna ha roligt tillsammans och för att vi inte ska snubbla in på för många sidospår när vi lär oss, utan att hålla oss på en rak linje så att vi istället kan koncentrera oss på att ha roligt medan vi lär oss och inspirera varandra till saker vi inte ens trodde var möjligt, och ha möten och diskussioner vi inte skulle haft annars. Ordning och regler är alltså något som tjänar hela klassen, inte något maktmedel för läraren.

Vad gäller egna klassregler gentemot skolans generella regler (då de inte alltid går hand i hand) får jag väl säga att det bästa scenariot hade varit en skola som tillät frihet under ansvar, dvs att läraren och klassen tillsammans får bestämma vad som gäller i deras klassrum, (såvida det inte är något hopplöst drastiskt)
-eftersom detta tjänar till att bygga upp en miljö som flest antal elever trivs i och de får känna sig delaktiga. Det finns flera skolor som har det på det viset vilket visar att det borde fungera så gott som överallt.
I annat fall får man nog skriva under på att för allas trivsel bör i första hand skolans generella regler gälla, därefter klassens egna.

Ja, det där hade ni nog inte så mycket för nej. Eller hade ni? Det kan ju alltid vara bra att veta hur en lärare tänker, om man inte är lärare själv. Sen vet jag att det mesta av det där jag skrev framstår som dravel. Det gör det ju alltid när man ska definiera sina värderingar och framhäva sig själv som något slags... själutnämnt...välgörare möter filantrop (eller blir det kaka på kaka? - ja skit samma). Och det hela slutar med att man verkar som nån förnedrande skönhetstävlings-deltagare som tror på "fred på jorden", "ren miljö" och "allas lika värde" och djur och hjärtan över lilla "i", och hundvalpar och enhörningar och jury-program och sådär... Men säg mig, vem gör inte det!?

Ja, ja. Det var i alla fall tillräckligt med bokstäver för att fylla ut ett nytt blogginlägg i alla fall.
På återseende. ("med samma glada leende, och samma små små ord av kärlek till varaaaa-aaaa-aaaaan.") Någon mer än jag som minns och värderar?

Ingen rök utan eld, men hallucinera inte.

Den något skruvade titeln på dagens inlägg är nog ändå en bra sammanfattning på dess innehåll. Skolkatalogen går nu lite utanför sin egen inriktning men oroa sig inte, vi syr ihop allting mot slutet igen.

Ville enbart kommentera de senaste bedrövliga avslöjandena och utredningarna om pedofili inom katolska kyrkan, med hänvisning till de senaste rapporteringarna om katolska kyrkans högkvarter i Belgien.
Man kan inte bli annat än sorgsen när man läser eller hör om dessa saker, precis som man kan känna sig sorgsen när man hör att ännu ett par civila dödats av en bilbomb i Afghanistan. Men precis som efter nyheter från diverse krigsfronter blir man här uppriktigt trött. Sorgsen ja. Förbannad definitivt. Men den dominerande känslan är ändå tröttheten. Man vill inte höra fler gånger att präster och andra heliga gubbar, (framför allt riktas dessa anklagelser, oftast, mot katolska ämbetsmän) förgripit sig på barn och ungdomar. EN gång är en gång för mycket.

Men eftersom det här är en skolblogg ska jag inte prata så mycket om övergreppen eller anklagelserna eller utredningen eller ens reportagen. Istället kan man som lärare ta tillfälle i akt och fråga sig: hur skulle jag ha använt det här skandalösa i mitt klassrum? Hur kan jag utnyttja det för att lära barnen något?
Säkerligen kan somliga höja på ögonbrynet då jag berättar att jag hade tagit detta tillfälle till att lära dagens barn och ungdomar om häxprocesserna. Varför inte? Det är ett ypperligt tillfälle.
Visserligen förekommer pedofili bakom katolska kyrkans lykta dörrar (och på många andra håll här i världen dessvärre). Det är inte fråga om att debattera deras skuld - finns den? Finns den inte? Det är klart att det förekommer. Vem skulle kunna påstå något annat? Det är förklaringen till hälften av dagens titel: "ingen rök utan eld" som man brukar säga.

Däremot kan man och bör man nog debattera graden av skuld. Polis, åklagare, domare, jurister och andra som har eller inte har konkreta bevis kan uttala sig säkrare i den frågan än andra, men bland oss "ovetande" kan man egentligen aldrig vara helt säker. Här kommer den andra hälften av titeln in: "men hallucinera inte". Det vill säga: gör inte problemet större än vad det redan är. Missta inte en brinnande glänta för en skogsbrand. I enklare termer: fördöm inte en hel religion för ett par rötäggs skull.

Jag är inte religiös och jag tar inte ställning för katolska kyrkan här. Men jag tycker det är intressant hur många som är beredda att stena dessa påstådda pedofiler (påstådda tills de befunnits skyldiga i rätten) och samtidigt rikta agg mot hela katolska religionen. Som om katolicismens grundpelare handlade om att utnyttja barn. Det kan ju verka så när man gång på gång hör rapporter om fler övergrepp. Men resonerar man kring det förstår man ju att detta är befängt.

Resonera är det emellertid väldigt få som gör. I sådana här lägen, när det gäller något så laddat som pedofili och religion, har folk väldigt lätt för att dela in världen i gott/ont, svart/vitt och döma utan att resonera.
Jag hade tagit detta gyllene tillfälle till att påpeka för eleverna att denna "hets", "hysteri" och gott/ont-indelning förekom i ännu värre form för ett par hundra år sedan, under någonting vi idag känner till som häxprocesserna.

Under dessa processer dömdes otroligt många oskyldiga människor (män och kvinnor) för häxeri och för att stå i förbindelse med djävulen. Vi vet idag att detta inte var sant och att dessa människor dömdes på grund av andra personers rädsla, avund, girighet, hat, kärlek, vad man nu kan tänka sig.
Anklagelserna mot häxeri gick som en löpeld genom Europa och ibland kunde det räcka med att peka ut någon som var annorlunda och säga att man sett denne dansa med djävulen mitt i natten på en flygande ko, så blev man trodd.
Dessa udda individer var lätta offer.
Katolska kyrkan, ja rent av alla religioner, är idag väldigt lätta offer. När någonting fruktansvärt händer och vi ser en koppling till religion så avskriver vi detta oftast som något hemskt orsakat av en/flera religiösa fanatiker. Det gör vi för att vi vet att religiösa fanatiker finns, och att religiösa pedofiler finns, och att religiösa personer kan vara väldigt märkliga, tycker vi andra som i regel kan sägas inte vara troende.

I den senaste nyhetsrapporteringen hör man om fler och fler, kanske hundratals, vittnesmål som dyker upp. Fler och fler träder fram och anklagar katolska kyrkan för att ha utnyttjat dem när de var yngre. Om detta är sant, så är det fruktansvärt och naturligtvis ska dessa individer ha upprättelse. Men en resonerande person bör ändå inte blunda för det faktum att allt det här kan vara orsaken av en mediacirkus och en religiös fobi ute i det moderna samhället, som på flera sätt kan liknas vid den hysteri som satte igång och fortföljde häxförföljelserna.

Detta hade jag tagit upp med mina elever. Därför jag vill att de ska kunna tvivla och ifrågasätta och presenteras för alternativ, samt få en förståelse för både nutid och dåtid. På så vis kan de sedan reda ut för sig själva vad deras egen åsikt i allt detta är.

Klart slut - för den här gången.

Ett nödvändigt kall

Har ofta funderat över läraryrket och lärarens roll och varför det är så viktigt. Varför man kan uppleva det som viktigare än andra yrken. Det är inte pompöst eller arrogant menat, även om det kan framstå så. Och naturligtvis är det inget objektivt påstående. Man tillhör inte de personer som ser undervisning som sitt kall här i livet, det är inte det jag menar. Det finns många minst lika intressanta och viktiga saker i detta liv. Saker som ger en precis lika mycket njutning, glädje, huvudbry och tuff personlighet, som att lära ut.
En hel del saker överträffar faktiskt. Men jag ser läraryrket som något extremt nödvändigt och jag backar inte från att säga att det är undervärderat, högst underskattat. Som så många andra yrken, vi behöver inte gå in på var och en men branscherna kan ju nämnas, de olika fälten som till exempel: inom vården, inom utryckning, inom själavård, inom stödarbete, m.m.
Med detta inte sagt att inte alla yrken är nödvändiga i ett välmående och fungerande samhälle, absolut är de det. Men det har alltid förvånat mig hur de mest nödvändiga ständigt skjuts åt sidan. De prioriteras sällan.
"Mest nödvändiga" vill jag ändå kalla dem, eftersom... Jag tycker om att se det utifrån två perspektiv.
1) Låt oss säga att science fiction-filmerna får rätt. De flesta science fiction historier som handlar om framtiden påpekar att människan mer eller mindre kommer att utplåna sig själv, eller åtminstone att samhället, som vi känner till det, kommer att gå under. Ponera då att en del av mänskligheten överlever och måste återuppbygga civilisationen. Vilka yrkesgrupper kommer spela en väsentlig roll i det återuppbyggandet? Rimligtvis inte säljkillen, stylisten eller den personlige shopparen. Deras uppdrag kommer senare.

2) Vilka yrken som kan anses nödvändigare än andra, tror jag blir kristallklart om man ställer sig frågan: vad händer om den här personen gör ett uselt jobb? Vilka konsekvenser får det? Vad händer om läkaren eller sköterskan slarvar under en operation eller en medicinsk behandling? Vad händer om ett lag med brandmän inte hindrar en eldsvåda från att sprida sig? Vilka konsekvenser blir det ifall en politiker (okej...dåligt exempel!) Och vad skulle hända om en lärare verkligen sumpar sitt uppdrag? Vad händer med barnen som är under lärarens ansvar?
Deras utveckling för att förstå och ta till sig kunskap som de behöver för att förstå sig på ett växande samhälle? För att lära sig kommunicera på ett annat språk? För att fungera och samarbeta ihop med andra människor? Det finns en miljon exempel, och konsekvenserna är inte svåra att räkna ut heller. De är precis lika farliga och olyckliga som ifall en läkare, en polis, en åklagare, en pilot eller en kock inte gör sitt jobb rätt. Det blir förödande för ett stort antal människor.

Okej, ställ nu allt det där mot "vilka konsekvenser följer av att en skådespelare, en fotomodell eller en fotbollsspelare inte gör sitt jobb ordentligt?" Publiken blir sur den kvällen? Eller ifall en reklammakare bara kommer på en halvdan slogan för ett nytt tvättmedel? Man kan ju argumentera för att det påverkar en hel del, i synnerhet om man drar ut analysen i all oändlighet. Jag kan till exempel tänka mig att nån läser detta och sen säger: "Jo men ifall reklammannen inte kommer på en bra slogan, så säljer företaget inte lika mycket tvättmedel, och då får de inte lika mycket intäkter och måste därav sparka folk.", men chansen för det får man väl ändå säga är förhållandevis liten.
Jag tror ju inte att det här påhittade företaget har just det här tvättmedlet som sin enda inkomstkälla till exempel. Nej, den här typen av "misstag" påverkar ju oftast bara yrkesutövaren själv. Inga andra personer drabbas otroligt mycket av att han/hon inte gör sitt jobb. Det gör det däremot när lärare och dess gelikar klantar till det.

Japp, det är nog min definition av ett nödvändigt yrke.

Elev, utvärdera din lärare!

När det började talas om att elever skulle sätta betyg på sina lärare uppstod ett ängsligt mummel bland oroliga själar ute i samhället.
När det sedan började införas, som försök, på en del skolor blev folk ännu oroligare och kanske med rätta. Det hette ju att elevernas utvärdering av läraren skulle tas med som underlag inför löneförhandlingar med rektorn och kanske blev man som pedagog lite förolämpad av detta. Att en elev som inte fått godkänt på ett enda prov eller som spenderat timme efter timme med att störa lärarens lektioner, plötsligt skulle få vara med och bedöma huruvida läraren var professionell eller inte!?

En sådan tanke är naturligtvis skrämmande men långt mer skrämmande är tanken på en rektor som faktiskt skulle använda sådan information när det kommer till lönefrågor.
Egentligen var det väl inte alls det som var tanken heller? Det handlade aldrig om att införa en ny betygskala för lärare där de får godkänt eller underkänt av sina elever? För om så vore fallet är Skolkatalogen beredd att dela de oroliga själarnas nervositet.
Elever, kunniga och kreativa och inuitiva som de är, har inte möjlighet att bedöma en lärares arbete eftersom de oftast bara kan uttala sig om undervisningstimmarna, inte de övriga uppgifterna i en lärares yrkesliv och som också spelar in i löneförhandlingar.

Däremot säger Läroplanen (Lpo94) att eleverna ska ges möjlighet att utvärdera sin undervisning. Samtliga pedagoger Skolkatalogen pratat med under åren har inte haft något problem med detta. Så varför bekymra sig över det nya förslaget?
På vilket sätt kan det skilja sig från att man låter eleverna uttrycka ståndpunkter och ge kritik under en klass/elever-konferens? Eller i förtroendesamtal med läraren? Eller vid ett utvecklingssamtal? Eller genom en skoltidning? Forum som redan finns (i mer eller mindre väl utvecklad form, beroende på skola) och som hittills inte framkallat någon oro hos pedagogerna.

Utan tvivel rör det sig om den laddade tanken om att eleverna eller rektorn eller båda parter, skulle göra en felbedömning och att detta skulle ligga mot en vid ett lönesamtal.
Men utgå istället från att informationen/utvärderingen hämtade från eleverna är väldigt positiva. Skulle pedagogen då säga åt rektorn att kasta det där åt sidan, eller hade man använt det själv som stöd?

Det finns pedagoger som mottagit personliga brev från forna elever där de uttrycker hur mycket lärarens undervisning har påverkat dem, inte bara kunskapsmässigt, utan som sociala varelser, som initiativtagare, som familjemedlemmar, etc.
Och det finns elever som stöttat lärare som blivit uppsagda, eller som tagit en idé från läraren och sedan gjort ett ÄNNU större projekt av det...

Allt det här är också en form av utvärdering. De är saker som ger läraren tummen upp, som säger att eleverna trivs och att de formas i rätt miljö och möter en undervisning som verkligen gagnar dem.
Skulle inte läraren ta upp detta som exempel på sin förmåga under ett lönesamtal?

Nej uppskatta istället att eleverna får vara med och göra sin röst hörd. Det handlar inte om en popularitetstävling där eleverna ger högst betyg till den snällaste eller coolaste läraren. Det handlar om att barnen i skolan får ge kritik på den miljö och det arbete som de möter varje dag.

Ps. Skolkatalogen har påbörjat en roman om fyra goda vänner som lämnar lärarhögskolan och ger sig ut i var sin riktning i utbildningens Sverige. Det är bara ett litet frö än så länge men förhoppningsvis skall det inte dröja länge förrän man kan följa de fyra lärarnas öden och utveckling i ett verk som bär arbetstiteln: Bevingade Dagar. Uppdateringar om detta kommer följa med jämna mellanrum.Ds.

Så kör vi igen!!!
Inspirerad av goda människors bättre råd, eller för all del bättre människors goda råd, passar Skolkatalogen på att borsta av sig dammet och sopa bort spindelväven. We got work to do!!!
Just det, bloggen med fokus på skolans värld har fortfarande saker att säga och förhoppningsvis kan vi hålla oss vid liv lite längre den här TREDJE gången gillt.

(Och ja, ironin över att göra detta när sommarlovet just har börjat är fullkomligt uppenbar!) ;-D Å andra handen finns lite mer tid att skriva nu.

Och det har ju hänt lite saker sedan sist. Ett nytt avtal har gått igenom men knappt börjat gälla beträffande lärarnas löner. Jodå det är fortfarande oförskämt låga, precis som de flesta yrkesområden som går ut på att utföra medmänskliga (och för invånare nyttiga) handlingar. (Det är förvånande än idag att personen som lyckas sälja 2000 fler mobilfodral/månad tjänar betydligt mer än personen som räddar livet på ett trafikoffer eller lindrar människors smärta i slutskedet av deras liv, och personen som ser till att barn upptäcker sitt potential och personen som ser till att ens husdjur slipper få glassplitter i sig så fort de går utanför dörren, etc, etc. Men det är inte vad dagens inlägg, det första på månader, ska handla om idag.) – Men ett nytt avtal har i alla fall gått igenom beträffande lärarnas löner så det gillas.

Nej dagens inlägg handlar om förändringar på det privata hållet. Senaste tiden har fokus legat på förskola (ifall du inte studerat vid lärarhögskolan, läs dagis för att undvika missförstånd) . Erfarenheten härifrån och alla glada stunder värderas otroligt mycket av Skolkatalogen. Men nu har det blivit dags att gå vidare. En kombination av dålig rygg och att förskolan helst vill anställa någon med förskoleinriktning gör att vikariatet, som går ut siste juli, inte förnyas. Dessutom saknas klassrumsundervisningen och det går ju inte att blunda för att man inriktade sig på en särskild åldersnivå för att man tror/vet att man gör mest nytta där.

Så vart bär det av nu? Jo det har blivit dags att gästa en Montessoriskola och få lite inblick i hur deras undervisning ser ut. Ännu en ny arbetsplats. Ännu ett nytt vikariat. Men från ett nyss avlagt besök går det att konstatera att det är precis samma elever där som någon annanstans. Möjligtvis är det den största fördelen med att gå som vikarie de första åren efter examen. Till slut finns det inga klasser, inga utmaningar, inga skolor eller inriktningar alls, som skrämmer en. Att lära ut till barn blir, tidigare än förväntat, ”som att cykla”.
Men det är Montessori-inriktningen det här inlägget ska handla om egentligen. Skolkatalogens inställning till Montessori är densamma som till de flesta specialinriktningar inom pedagogik idag; att funkar det så funkar det.
Frågan uppstår däremot om specialinriktningar i skolan är nödvändiga överhuvudtaget i dagens samhälle? Med specialinriktningar åsyftas här just Montessori, Reggio Emilia, Waldorf och sju sjuka sjömän på skeppet Shanghai-etc-etc-yada-yada-bla bla bla…

Alla inriktningar vi idag kastar in barnen i och sedan formar dem efter har i princip uppstått i en tid då barn inte hade samma rättigheter som idag. När pedagogiken var annorlunda och barns utrymme för att påverka sitt eget lärande var minst sagt begränsat, näst-intill obefintligt är väl en kvalificerad gissning.
I sådana samhällen är det en självklarhet att revoltera mot just det här och då var det väl bra att hjältemodiga riddare som Maria Montessori kom förbi på sin vita häst och lärde folk att det bästa för barnen var om de fick vara med och skapa sin undervisning och fokusera mest på det som var intressantast för dem själva och gjorde dem mest nytta… Det är ju detta som är just Montessori-pedagogiken: ”Hjälp mig att hjälpa mig själv” är deras paroll.

Men i dagens moderna skola, (den svenska. Vågar inte påstå nåt om de övriga) –så skiljer sig faktiskt inte montessori och de andra pedagogikerna särskilt mycket från den vanliga skolan. Ni känner till den, de flesta har gått i den, den där grundskolan som inte utgav sig för att vara något annat än en vanlig skola. Som på frågan: ”vilken profilering har ni?” skulle ha svarat: ”1-9”.
Om detta beror på specialinriktningarnas framgång från födelsen fram till idag, är svårt att lista ut. Däremot verkar profilskolorna själva förtjusta i att distansera sig från den vanliga skolan. Detta är otroligt märkbart i intervjusituationer då man söker anställning vid en profilskola, ex. Montessori eller Waldorf. Då får man höra om och om igen vilken skillnad det är mellan dem och den vanliga skolan, i hur man ser barnen, hur man reflekterar över deras inlärning, vilka metoder man har, m.m.

Så vitt Skolkatalogen kan se är det bara i den ursprungliga stadgan som dessa skolor skiljer sig från ”den vanliga skolan”. Är man ute på skolorna och observerar både inre och yttre miljö samt pedagogerna själva och arbetsmaterial, upptäcker man snart nog att det är ganska lika mellan profilskolorna och ”den vanliga skolan.” Att sätta barnet i centrum och lyfta fram varierande undervisningsformer, att individanpassa planering och låta eleverna öva att uttrycka sig på fler än ett sätt, -är inte längre något som bara händer i Montessori- Reggio Emiliaskolor. Idag ser de flesta skolor ut på detta sätt. De har samma tankemönster, samma värdegrund, samma passionerade eller mindre passionerade anställda. Visst finns det somliga skillnader men de är så minimala att de faller under den generella likheten istället.

Frågan är då om dessa profilskolor eller specialskolor verkligen är nödvändiga fortfarande? Eller är deras värderingar, metoder och synsätt redan absorberat och använt av ”den vanliga skolan”? Skolkatalogen vill mena att de är det och att profileringen behållits på vissa skolor enbart i syftet att distansera sig, att känna sig lite mer utvald och garantera för att en viss sorts tänkare eller en viss sorts aktivister skall finnas på deras arbetsplats. Nu för att lätta upp lite, låt oss illustrera detta som en rolig historia i Bellman-tappning.

5 pedagoger satt vid samma bord under en lärarkonferens. Det var Montessori-läraren, Reggio Emilia-läraren, Waldorf-läraren, Freinet-läraren och så en lärare som inte hade någon särskild inriktning, den vanlige läraren. Tanken var att de skulle utbyta idéer och lära känna varandra lite bättre. Genast tog Montessori-läraren till orda och sa:
”Jag är Montessori-lärare. Det betyder att jag sätter mina elever i åldersblandade klasser. Jag sätter också barnets behov i centrum och mina elever blir självständiga genom egen planering.”
”Jag är Reggio Emilia-lärare…”, sa nästa ”…och det betyder att jag ser att barn har hundratals sätt att uttrycka sig på. Därför ger jag dem bara halvfärdiga leksaker och arbetsmaterial utan några givna svar. Sen studerar jag vad eleverna gör med det. På så vis blir de självständiga och nyfikna på att lära.”
Den tredje pedagogen tog därefter över ordet:
”Ja, jag är i alla fall Waldorf-lärare. Jag följer Rudolf Steiners tankar om en större sammanhållenhet. Jag följer mina elever genom nästan hela grundskolan. Dessutom ser jag dem utifrån en hel individ som bryts ner i mindre: den kroppsliga eleven, den själsliga eleven och den andliga eleven. Mina elever växer till starka individer för att de formas gemensamt och dessutom får de lov att göra sina egna läroböcker.”
Fokus flyttade över till den fjärde pedagogen som sa:
”Jag är Freinet-lärare. Det vill säga jag sätter mina elever i autentiska situationer. De lär sig skriva genom att t.ex. starta en klasstidning eller skriva brev till myndigheterna. Vi lär oss räkna genom att t.ex. köpa mat i affären och sedan tillaga ingredienserna i klassrummet och mina elever får rätt sorts uppfostran och utbildning genom att jag bemöter dem precis som vuxna ansvarstagande individer.”
Alla blickar flyttades nu över till vanlig-läraren. Det tog inte lång stund för honom att komma med sitt svar:
”Jag är vanlig lärare. Det betyder att jag tar det bästa från var och en av era specialinriktningar och slänger bort det tråkiga. Mina elever blir bra människor för jag försöker inte begränsa deras värld med specialinriktningar.”

Okej, ingen punchline direkt, men vanlig-lärarens ord är väl ändå tänkvärda? Förstå, profilskolornas profilering bör anses lite onödiga numera med tanke på att barn aldrig har haft fler valmöjligheter och rättigheter än i dagens samhälle, även i den vanliga skolan. Det lovar jag er. Enda anledningen till att det inte alltid fungerar i den vanliga skolan är – (jag börjar bli trött på att säga det men…) –bristen på tid och pengar i den vanliga skolan. Det är allt.
Att fortsätta hävda att profilskolorna är mycket mer speciella och annorlunda än resten av landets skolor, är inget annat än önsketänkande och bakåtsträvande. Det är lite som med dagens politiska partier. Från första början har det säkert funnits enorma skillnader men idag flyter de in i varandra som sockerkaka på muffins.

Detta är i varje fall Skolkatalogens åsikt, efter ett par års genomförda observationer och fritidsbaserade studier. Kanske stämmer inte detta. I vilket fall skall det bli roligt att utröna lite mer kring ämnet under den kommande hösten, då Skolkatalogen intar en Montessoriförening.

Ta-ta-ta-taaa!!!