Så kör vi igen!!!
Inspirerad av goda människors bättre råd, eller för all del bättre människors goda råd, passar Skolkatalogen på att borsta av sig dammet och sopa bort spindelväven. We got work to do!!!
Just det, bloggen med fokus på skolans värld har fortfarande saker att säga och förhoppningsvis kan vi hålla oss vid liv lite längre den här TREDJE gången gillt.

(Och ja, ironin över att göra detta när sommarlovet just har börjat är fullkomligt uppenbar!) ;-D Å andra handen finns lite mer tid att skriva nu.

Och det har ju hänt lite saker sedan sist. Ett nytt avtal har gått igenom men knappt börjat gälla beträffande lärarnas löner. Jodå det är fortfarande oförskämt låga, precis som de flesta yrkesområden som går ut på att utföra medmänskliga (och för invånare nyttiga) handlingar. (Det är förvånande än idag att personen som lyckas sälja 2000 fler mobilfodral/månad tjänar betydligt mer än personen som räddar livet på ett trafikoffer eller lindrar människors smärta i slutskedet av deras liv, och personen som ser till att barn upptäcker sitt potential och personen som ser till att ens husdjur slipper få glassplitter i sig så fort de går utanför dörren, etc, etc. Men det är inte vad dagens inlägg, det första på månader, ska handla om idag.) – Men ett nytt avtal har i alla fall gått igenom beträffande lärarnas löner så det gillas.

Nej dagens inlägg handlar om förändringar på det privata hållet. Senaste tiden har fokus legat på förskola (ifall du inte studerat vid lärarhögskolan, läs dagis för att undvika missförstånd) . Erfarenheten härifrån och alla glada stunder värderas otroligt mycket av Skolkatalogen. Men nu har det blivit dags att gå vidare. En kombination av dålig rygg och att förskolan helst vill anställa någon med förskoleinriktning gör att vikariatet, som går ut siste juli, inte förnyas. Dessutom saknas klassrumsundervisningen och det går ju inte att blunda för att man inriktade sig på en särskild åldersnivå för att man tror/vet att man gör mest nytta där.

Så vart bär det av nu? Jo det har blivit dags att gästa en Montessoriskola och få lite inblick i hur deras undervisning ser ut. Ännu en ny arbetsplats. Ännu ett nytt vikariat. Men från ett nyss avlagt besök går det att konstatera att det är precis samma elever där som någon annanstans. Möjligtvis är det den största fördelen med att gå som vikarie de första åren efter examen. Till slut finns det inga klasser, inga utmaningar, inga skolor eller inriktningar alls, som skrämmer en. Att lära ut till barn blir, tidigare än förväntat, ”som att cykla”.
Men det är Montessori-inriktningen det här inlägget ska handla om egentligen. Skolkatalogens inställning till Montessori är densamma som till de flesta specialinriktningar inom pedagogik idag; att funkar det så funkar det.
Frågan uppstår däremot om specialinriktningar i skolan är nödvändiga överhuvudtaget i dagens samhälle? Med specialinriktningar åsyftas här just Montessori, Reggio Emilia, Waldorf och sju sjuka sjömän på skeppet Shanghai-etc-etc-yada-yada-bla bla bla…

Alla inriktningar vi idag kastar in barnen i och sedan formar dem efter har i princip uppstått i en tid då barn inte hade samma rättigheter som idag. När pedagogiken var annorlunda och barns utrymme för att påverka sitt eget lärande var minst sagt begränsat, näst-intill obefintligt är väl en kvalificerad gissning.
I sådana samhällen är det en självklarhet att revoltera mot just det här och då var det väl bra att hjältemodiga riddare som Maria Montessori kom förbi på sin vita häst och lärde folk att det bästa för barnen var om de fick vara med och skapa sin undervisning och fokusera mest på det som var intressantast för dem själva och gjorde dem mest nytta… Det är ju detta som är just Montessori-pedagogiken: ”Hjälp mig att hjälpa mig själv” är deras paroll.

Men i dagens moderna skola, (den svenska. Vågar inte påstå nåt om de övriga) –så skiljer sig faktiskt inte montessori och de andra pedagogikerna särskilt mycket från den vanliga skolan. Ni känner till den, de flesta har gått i den, den där grundskolan som inte utgav sig för att vara något annat än en vanlig skola. Som på frågan: ”vilken profilering har ni?” skulle ha svarat: ”1-9”.
Om detta beror på specialinriktningarnas framgång från födelsen fram till idag, är svårt att lista ut. Däremot verkar profilskolorna själva förtjusta i att distansera sig från den vanliga skolan. Detta är otroligt märkbart i intervjusituationer då man söker anställning vid en profilskola, ex. Montessori eller Waldorf. Då får man höra om och om igen vilken skillnad det är mellan dem och den vanliga skolan, i hur man ser barnen, hur man reflekterar över deras inlärning, vilka metoder man har, m.m.

Så vitt Skolkatalogen kan se är det bara i den ursprungliga stadgan som dessa skolor skiljer sig från ”den vanliga skolan”. Är man ute på skolorna och observerar både inre och yttre miljö samt pedagogerna själva och arbetsmaterial, upptäcker man snart nog att det är ganska lika mellan profilskolorna och ”den vanliga skolan.” Att sätta barnet i centrum och lyfta fram varierande undervisningsformer, att individanpassa planering och låta eleverna öva att uttrycka sig på fler än ett sätt, -är inte längre något som bara händer i Montessori- Reggio Emiliaskolor. Idag ser de flesta skolor ut på detta sätt. De har samma tankemönster, samma värdegrund, samma passionerade eller mindre passionerade anställda. Visst finns det somliga skillnader men de är så minimala att de faller under den generella likheten istället.

Frågan är då om dessa profilskolor eller specialskolor verkligen är nödvändiga fortfarande? Eller är deras värderingar, metoder och synsätt redan absorberat och använt av ”den vanliga skolan”? Skolkatalogen vill mena att de är det och att profileringen behållits på vissa skolor enbart i syftet att distansera sig, att känna sig lite mer utvald och garantera för att en viss sorts tänkare eller en viss sorts aktivister skall finnas på deras arbetsplats. Nu för att lätta upp lite, låt oss illustrera detta som en rolig historia i Bellman-tappning.

5 pedagoger satt vid samma bord under en lärarkonferens. Det var Montessori-läraren, Reggio Emilia-läraren, Waldorf-läraren, Freinet-läraren och så en lärare som inte hade någon särskild inriktning, den vanlige läraren. Tanken var att de skulle utbyta idéer och lära känna varandra lite bättre. Genast tog Montessori-läraren till orda och sa:
”Jag är Montessori-lärare. Det betyder att jag sätter mina elever i åldersblandade klasser. Jag sätter också barnets behov i centrum och mina elever blir självständiga genom egen planering.”
”Jag är Reggio Emilia-lärare…”, sa nästa ”…och det betyder att jag ser att barn har hundratals sätt att uttrycka sig på. Därför ger jag dem bara halvfärdiga leksaker och arbetsmaterial utan några givna svar. Sen studerar jag vad eleverna gör med det. På så vis blir de självständiga och nyfikna på att lära.”
Den tredje pedagogen tog därefter över ordet:
”Ja, jag är i alla fall Waldorf-lärare. Jag följer Rudolf Steiners tankar om en större sammanhållenhet. Jag följer mina elever genom nästan hela grundskolan. Dessutom ser jag dem utifrån en hel individ som bryts ner i mindre: den kroppsliga eleven, den själsliga eleven och den andliga eleven. Mina elever växer till starka individer för att de formas gemensamt och dessutom får de lov att göra sina egna läroböcker.”
Fokus flyttade över till den fjärde pedagogen som sa:
”Jag är Freinet-lärare. Det vill säga jag sätter mina elever i autentiska situationer. De lär sig skriva genom att t.ex. starta en klasstidning eller skriva brev till myndigheterna. Vi lär oss räkna genom att t.ex. köpa mat i affären och sedan tillaga ingredienserna i klassrummet och mina elever får rätt sorts uppfostran och utbildning genom att jag bemöter dem precis som vuxna ansvarstagande individer.”
Alla blickar flyttades nu över till vanlig-läraren. Det tog inte lång stund för honom att komma med sitt svar:
”Jag är vanlig lärare. Det betyder att jag tar det bästa från var och en av era specialinriktningar och slänger bort det tråkiga. Mina elever blir bra människor för jag försöker inte begränsa deras värld med specialinriktningar.”

Okej, ingen punchline direkt, men vanlig-lärarens ord är väl ändå tänkvärda? Förstå, profilskolornas profilering bör anses lite onödiga numera med tanke på att barn aldrig har haft fler valmöjligheter och rättigheter än i dagens samhälle, även i den vanliga skolan. Det lovar jag er. Enda anledningen till att det inte alltid fungerar i den vanliga skolan är – (jag börjar bli trött på att säga det men…) –bristen på tid och pengar i den vanliga skolan. Det är allt.
Att fortsätta hävda att profilskolorna är mycket mer speciella och annorlunda än resten av landets skolor, är inget annat än önsketänkande och bakåtsträvande. Det är lite som med dagens politiska partier. Från första början har det säkert funnits enorma skillnader men idag flyter de in i varandra som sockerkaka på muffins.

Detta är i varje fall Skolkatalogens åsikt, efter ett par års genomförda observationer och fritidsbaserade studier. Kanske stämmer inte detta. I vilket fall skall det bli roligt att utröna lite mer kring ämnet under den kommande hösten, då Skolkatalogen intar en Montessoriförening.

Ta-ta-ta-taaa!!!