Inspiration för lärare

Enligt ryktet hände det precis efter premiären av Top Gun 1986.
Plötsligt VÄLLDE det in ansökningar till det amerikanska flygvapnet. Alla ville bli stridspiloter. Eller tja, alla ville bli den typen av stridspilot som Tom Cruise gestaltade.

Detta händer också i läraryrket. Oftare än man tror hör man någon berätta att de valde att söka sig till lärarhögskolan på grund av lärare de sett på film och då först och främst den hyllade och vid det här laget klassiska filmen Döda Poeters Sällskap. (http://www.imdb.com/title/tt0097165/)

Somliga lärare eller lärarstuderande är kvicka med att häva ur sig hur mycket de inspirerats av Robin Williams genomtrevliga och skarpa pedagog och hur citat som "Oh Captain, my Captain", "Carpe Diem" och "Yaaawp!" fortfarande får dem att dansa, skratta, gråta och inte minst undervisa. Andra lärartyper är mer diskreta med detta och ogillar att erkänna att de hämtat mycket inspiration från denna eller någon annan film. Kanske för att de känner att det inte väger lika tungt som att säga att man hämtat sin inspiration från Nilsson, Molloy, Svartvik, Lindqvist, Hyltenstam, Melin, Byréus eller någon annan mer etablerad professor-typ.

Säga vad man vill om det. Skolkatalogen har valt att hylla en del filmer som vi ser som otroligt givande och inspirationsrika för lärare och blivande pedagoger. Men vill också passa på att rikta ett slag mot dem som tar dessa filmer alltför bokstavligt. Därför måste vi även avge viss kritik. Det finns nämligen i våra ögon ingen film som hittills skildrat arbetet i ett klassrum på en realistiskt vis. Vet inte vad er uppfattning är goda läsare, men Skolkatalogen inväntar en sådan film med spänning.

DOCK finns det gott om filmer som verkligen får oss att tänka kring problemen och lösningarna i skolans värld och här är några av dem som vi tycker gör det bäst:

På första gyllene plats:
- Döda Poeters Sällskap (föga förvånande)
Filmen handlar om en grupp elever som får en ganska okonventionell engelskalärare på en högst konventionell och konservativ skola. Han lyckas väcka en livslust, ett mod och ett självständigt tänkande hos de flesta av dem genom att vända ut och in på allt de blivit i-tutade fram till dess.
Avslutningsscenen med de sista orden: "Thank you boys. Thank you." är en pärla i filmhistorien och får en alltid till tårar.

Kritik: Trots att filmen står som nr ett på vår lista är den inte utan kritik. Dock inte kritik av filmen utan av de som väljer att ta den för bokstavligt. Många som vill se sig själva som en Mr Keating i ett klassrum blir besvikna för att de inte åstadkommer samma resultat. Tja, det kan ju finnas en rad olika anledningar till det men låt oss börjar med det uppenbara. Mr Keating hade aldrig klarat av att arbeta som han gör i en modern skolklass i innerstan.
Varför? För att han ger eleverna mycket frihet, han tummar själv på reglerna när han känner att det är lämpligt och hans lektioner består nästan uteslutet av diskussioner i helklass. Detta kan bara uppnås om man har disciplin i sitt klassrum. Och disciplin är något som eleverna i filmen ger honom gratis. De flesta är söner till rika föräldrar, tillhör familjer som ärar traditioner och ställer höga krav på varandra. De lever i en tid (50-60-tal) då lärare faktiskt var auktoriteter och att vara artig mot dem var självklarhet.

Lägg också märke till att inte en enda elev i Mr. Keatings klass har någon form av diagnos, här finns varken dyslektiker eller personer med ADHD, Asperger, depressioner, ätstörningar eller någon form av beroende. Här finns inga elever med trasiga familjeförhållanden (med trasiga menar vi splittrade familjer eller familjer fulla av våld). Inget våld eller sabotage förekommer på skolan och eftersom skolan är rik finns det aldrig brist på material, salar eller undervisningstimmar.
Klassen är heller inte särskilt stor, maximalt 20-25 pojkar.
Mr Keatings prestation är således fortfarande imponerande och inspirerande men han har heller ingenting annat att göra än att väcka andan hos sina elever.
Han behöver inte fokusera på elever som knappt kan läsa, som inte talar språket ordentligt, som är våldsamma eller uppkäftiga.

Det man å andra sidan kan hämta från filmen är just hur han bemöter eleverna och hur han ser till deras bästa snarare än att följa ett kodex som grundades ett århundrade tidigare och som låser eleverna snarare än att frigöra dem. Mr Keating ser varje individ i sitt klassrum och visar dem vad de är kapabla till. Så borde alla pedagoger agera.

Andra filmer om undervisning vi vill lyfta fram, dock utan kritik, är:

- To Sir with love. (1967)
Fantastiskt bra film med Sidney Poitier som den amerikanske läraren som tar sig an en bråkig klass i England.
Se här ett roligt klipp där eleverna faktiskt lär HONOM hur man pratar Cockney och sedan åker på studieresa (http://www.youtube.com/watch?v=7aSFoY3W3NM&feature=related) *klassiskt!

- The Ron Clark Story
Kommer högt på listan tack vare en bra historia (baserad på en sann) men också för att det är en av ytterst FÅ "klassfilmer" som handlar om yngre elever (alltså under högstadieålder).
Matthew Perry från Vänner spelar Ron Clark som byter från att undervisa en lugn och fridsam klass i en småstad mot en vild och dåligt presterande klass i storstaden.
Och LÄGG PÅ MINNET den mest värdefulla repliken i hela filmen, en regel som ALLA pedagoger borde följa: "I teach you. You teach me. And together we learn to love to learn."
(http://www.youtube.com/watch?v=z-OwqrcUlGM&feature=related)

- Lean on me. (1989)
Visserligen om en rektor men den är fortfarande värt att inspirera alla i skolans värld. Morgan Freeman spelar rektorn som inför strikt disciplin på en våldsam och kaotisk centrumskola i USA.
Se den! (http://www.youtube.com/watch?v=TKR_Tli5hbU&feature=related)

- Farliga Sinnen (1995)
Michelle Pfeiffer som f.d. marinsoldat börjar jobba som lärare på en skola i ghettot. Mindre sentimental än många andra "skol-filmer" och väldigt bra.
Hör vad hon säger om att välja:
(http://www.youtube.com/watch?v=f9yGsweX6eA&feature=related)

- Mona-Lisas Leende (2003)
En döda poeters sällskap på flickskola istället för pojkskola. Mycket sevärd. Julia Roberts försöker inte bara lära dem att tänka annorlunda kring konst, utan att ifrågasätta sina egna liv och skapa sin egen framtid.
(http://www.youtube.com/watch?v=t8_PFfQAfpI)

Och sist men inte minst, en odödlig scen från vår nr 1. Döda Poeters Sällskap:
http://www.youtube.com/watch?v=aLFQYbjYsso

Översvämmande glädje

Bakade sockerkaka med två av barnen idag. Efter en lyckad orientering bland socker, mjöl, decilitermått och el-vispar bad jag dem att gå och tvätta sina händer och sedan gå in till resten av gruppen som lekte i rummet intill.

En tämligen enkel uppmaning som de två klarat att följa oräkneliga gånger förut. Men idag hade de andra planer. När jag städat upp efter oss i köket lade jag märke till att gossarna inte synts till på ett bra tag. (Jag skulle ha sett dem om de gått in till de andra eftersom de då passerat köket.)
Promenerade efter till badrummet för att se varför de dröjde och vad slogs jag av? De två charmtrollen hade minsann njutit fullt ut av den generösa tidsfrist jag givit dem.
Framför mig stod två busiga herrar som tagit av sig alla sina kläder som de placerat i handfatet invirade i längder av toalettpapper och pappershanddukar. Kranen på full effekt så att det annars ganska tråkiga och lätt slitna golvet förvandlats till en inomhus-bassäng som barnen glatt plaskade runt i.

Min spontana tanke var att skratta, men behärskade mig och sade ifrån på skarpen att så kunde man verkligen inte göra. Tillsägelsen var nödvändig men jag ångrade mig ändå direkt. För att göra det värre kom min kollega in och blev alldeles stirrig av vad hon såg, som om hon trodde att hela huset stod under vatten. Och hon upprepade tillsägelsen vilket fick min ånger att stiga än mer och efteråt, medan jag hängde in kläderna i torkskåpet och försåg gossarna med nya passade jag ändå på att le lite åt dem.
För trots allt, vad är lite blöta kläder och lite extra mopp-arbete gentemot den glädje, nyfikenhet och livslust som fullkomligt strålade om barnen när jag kom på dem? Sådan upptäckaranda och entusiasm har jag inte sett hos dem i något av "projekten" som vi i arbetslaget försett dem med de senaste veckorna. Varför då tillrättavisa dem?

Det tycks mig märkligt att jag kände ett behov av att säga ifrån, att säga att "sådär gör man inte". När jag rent av istället borde ha agerat på min första instinkt som var att skratta och dela deras glädje.

I generationer har vi älskat att läsa om de hyss som Emil i Lönneberga, Karlsson på Taket, Dennis the Menace och Alfons Åberg (för att nämna några) -ställt till med.
Och eftersom dagens händelse var ett "Emil-hyss" i allra högsta grad - varför inte skratta och le tillsammans med barnen istället? Det tänker jag passa på att göra, nästa gång.

Svar och fortsättning på Södertälje-debatten

Jag vill tacka för era inlägg. Det har varit intressant läsning som fått mig att fundera en andra gång på vissa punkter.
Hoppas ni tittar in fler ggr. Nu till svaren.

Monica – Jag kan förstå din upprördhet. Jag förstår den, men delar den inte. Om avsikten aldrig helgar ändamålen skulle utvecklingen stanna, inte bara i skolan utan i hela samhället. Jag menar inte att allting bör tillåtas men även de enklaste av saker kommer alltid att såra någon. Det är fullkomligt omöjligt att vara alla till lags och ibland måste någonting genomföras på bekostnad av en individ och till fördel för generell utveckling. Jag säger inte alltid men ibland. Och jag säger inte att det alltid är rätt. Men ibland.

Jag vill understryka igen att lärarna i denna övning aldrig menade att intrycket skulle bli SÅ starkt som det blev. Och att det blev det är tråkigt, det håller jag med om. Men gör inte för mycket av det.


Vilda Lugnet – Tack själv för att du kikar på min. Och visst, folk upplever panik på olika sätt. Mitt användade var ett försök att överdriva det åt andra hållet eftersom så många i min mening överdrev det åt ena hållet. Jag ville göra parodi på deras tillvridna resonemang. Och jag har inget emot att folk gör detsamma mot mig. Jag står ändå fast vid min övertygelse.
Men visst håller jag med om att folk känner av panik på olika sätt.

Du skriver att det är bra att lärare genomför den här typen av övningar ”BARA om man vet vad man gör.” Tja, det tycks mig som om dessa lärare var fullt overtygade om att de visste vad de gjorde. Kan du nämna en enda person som gjort något fel som inte från början var säker på att den visste vad den gjorde?
Hade nu detta blivit en lyckad övning som media hade prisat då hade alla de som skäller på Hölö-lärarna nu gnolat en annan låt. Och det hade inte varit en lika klarsjungande klagosång, det kan jag lova. Snarare en hyllningssång. Ett anthem.

Poängen är att oavsett hur proffsig man är i sin yrkesutövning kan man aldrig vara säker på resultatet. En meteorolog som följer en orkans väg över mexikanska gulfen kanske kan gissa vilka städer utmed kusten som blir drabbade, men hon kan inte vara helt säker. En skådespelare som hyllats för en roll på teaterscenen är ändå nervös sekunderna innan ridån går upp för hon vet inte om hon lyckas övertyga publiken även denna kväll. Och en lärare kan inte vara 100 % säker på hur eleverna kommer att reagera. Men det betyder inte att det är en dålig idé.

Om alla idéer skulle strykas på grund av dåligt utförande tja då kan vi stryka det mesta här i livet. T.ex. kan vi skippa allt vad kockar heter därför det finns fall där folk har blivit matförgiftade på restaurangen. Vi kan skippa allt vad fordon och färdmedel heter för varje dag så är det någon som dör eller skadar sig i trafiken. Ser ni min poäng?
Jag försvarar lärarna på Hölöskolan därför att jag ser det effektiva och det positiva i deras planering. Att utövandet sen inte gick som de hade tänkt sig betyder INTE att man bör skippa sådana här övningar i fortsättningen.

Bella – Nja, inte din blogg precis. Bara debatten och att folk fördömer en god pedagogisk idé utan att ifrågasätta sitt eget resonemang. Varför fungerade det inte? Vi kan inte vara helt säkra. Kanske funkade inte övningen med just den här klassen? Den kanske hade varit perfekt i en helt annan jämnårig klass. Eller också så fungerade den. Jag har fortfarande inte hört från alla föräldrar och elever och kollegor så jag vet inte hur många som gillade övningen. Men för det så antar jag inte att de INTE gillade den.

Helena – Nu är det ju ingen som kidnappat nån i det här fallet men om detta hade hänt min släkting som du uttryckte det, hade jag velat ha all information från lärarna och inte från halvstirriga barn eller arga föräldrar. Sen hade jag suttit ner tillsammans med barnet och pratat om upplevelsen, vägt för- och nackdelar, pratat utifrån olika perspektiv, visat förståelse och givit råd och tröst men försökt göra det hela till en intressant upplevelse som säger någonting om vår vardag och vår värld. Något som barnet sen skulle kunna bära med sig som ett värdefullt minne snarare än ett plågsamt sådant och som barnet skulle kunna prata med mig om närhelst det kände för det.
Jag hade INTE gjort som jag tror att de flesta av de upprörda människorna gör: satt mig ner kring middagsbordet och gapat och skällt och gnällt och beklagat mig över skolan så att barnet känner att det inte finns något samarbete eller röd tråd mellan hemmet och skolan. Så mycket vet jag att om föräldrarna har en krass inställning till barnets lärare så smittar det av sig på barnet.

Mycket kan faktiskt lösas genom långa intressanta samtal, en gnutta humor och inspiration och förståelse visat från de vuxna. Om föräldrarna visar mer uppmuntran och intresse istället för att fördöma så kommer barnet ha betydligt lättare att överkomma denna ”ångest” som det tydligen erfar.
Men om de vuxna klagar och spottar och svär över händelsen så kommer den där ångesten sitta i betydligt längre, det kan ni ge er på.

Att Aftonbladet valde att gå ut med din story (om jag får kalla den så) på studs utan att leta efter fler vittnen, det tycker jag ringer om dålig journalistik. Gör man så om det hade hänt en trafikolycka också? Pratar med ett vittne som inte ens var på plats själv (det var du ju inte) och tar henne på orden när hon säger: ”Ja det var den röda bilen som orsakade kollisionen och här ligger exakt 4 döda och 14 skadade.” –utan att kolla om det finns andra versioner av denna incident?

Att säga att grundhistorien är sann…ja, det är möjligt. Men grundhistorien är inte det folk har läst om i tidningen eller hört om av varandra. Grundhistorien är inte det som gjort folk så förbannade. Det som fått folk att rasa är VINKLINGEN, inget annat.

Jag säger absolut inte att det är rätt att din syster mådde dåligt av detta. Men jag säger att det finns ingen anledning att skälla på lärarna. Varför inte se deras goda avsikter istället? Och jag vet inte om dessa lärarna har följt klassen en längre tid eller inte men har de det så har de säkerligen givit barnen många fina, trygga, roliga, fantasieggande och lärorika upplevelser. Övningar och lektionspass som har gått jättebra. Ska dessa arma pedagoger plötsligt lynchas för att DEN HÄR övningen inte gått som de tänkt sig? Räknas inte allt deras andra arbete plötsligt? Värdesätts inte det andra arbetet?

Om svaret på den frågan är: ”nej, det gör det inte.” Då är jag rädd för att jag måste återvända till benämningen ”får”, eller varför inte fotbollshuliganer?
Spelaren sätter bollen i krysset: ”VI ÄLSKAR DIG! DU ÄR BÄST I VÄRLDEN! VILKEN STJÄRNA! LÄMNA OSS ALDRIG!”
Spelaren missar målet: ”VILKEN SOPA! DU ÄR EN SKAM FÖR SPORTEN! HUR KUNDE DU? UT MED PACKET!!!”

Det där är mass-tänkande och det är aldrig nyttigt.

EN ELOGE TILL LÄRARNA I SÖDERTÄLJE!!!

Skolkatalogen skrattar. SKRATTAR! - åt folks löjeväckande FLOCKBETEENDE. Så fort det dyker upp något som de inte förstår (läs: vill förstå) så börjar de bete sig, inte som logiskt tänkande varelser, utan som fårskallar. Ni är FÅR! Förstår ni inte det? Ni är får som följer er egen föredragna "vallhund" (massmedia), i detta fall Aftonbladet. Varför tar ni saker för givet? För att de står i tidningen? Har vi blivit så blinda att vi idag förlorat all känsla för källkritik i dagens samhälle?

Vänta, jag får backa lite och ge bakgrundsstoryn till allt det här, känner jag.

För ett par dagar sedan iscensatte två lärare på Hölöskolan, utanför Södertälje, en övning, alltså en storyline, i form av en terroristattack.
Tidningen Aftonbladet beskriver det såhär:

"Det började med att två lärare på Hölöskolan, utanför Södertälje, sprang in i klassrummet i torsdags, där eleverna i årskurs 6-7 fanns.
Först betedde de sig nervöst och pratade med varandra.
Eleverna, som är i åldrarna 11- 13 år, förstod genast att något var fel.
Då berättade lärarna att Sverige blivit utsatt för terrorattack. Eleverna fick bland annat höra att:
• Terroristerna sprängt kärnkraftverk.
• Alla måste fly landet.
• Giftig gas spred sig och det fanns risk att barnen får cancer och dör.
Plötsligt släcktes alla lysen. Även strömavbrotten var en följd av terrorattacken, sa lärarna.
Barnen blev skräckslagna, några började gråta.
Först då avslöjade lärarna att allt var påhittat."

Denna artikel går att läsa i sin helhet här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6124400.ab.

Och det är denna lilla artikel som fått allmänheten att gå bärsärkagång och kräva lärarnas huvuden på en påle! Ja inte långt ifrån i alla fall om man läser inläggen på flera bloggar och communityn. Där RASAR folk över denna "ohyggliga, otänkbara tortyr" som lärarna UTSATTE de stackars eleverna för.
Folket rasar alltså...men medan åsikterna och kritiken MOT lärarna fullkomligt flödar från en (verkar det som) outsinlig källa, höjs få röster till lärarnas FÖRSVAR!
Skolkatalogen tar sig friheten att gå in och göra detta.

Media, och framförallt Aftonbladdet är verkligen kunniga. Vilka trollkarlar. De har nämligen fått allmänheten att tro att det här varit en större chock för barnen i skolklassen än det faktiskt varit. För enligt dem så måste ju varenda elev som medverkade i övningen nu söka psykisk hjälp för att ta uti med sin trasiga verklighet, sin självbild och sin nattsömn.
Men är det rimligt att en övning som pågått inom tidsramen för ett vanligt lektionspass (får man ju anta) - på alltifrån 30-60 minuter, är tillräckligt för att rasera en 12-13-årings verklighet och den trygghet hon känner bland sina vänner, sin familjs och...(vi bor ju i ett västerlänskt samhälle) sina ägodelar????

Nej, det är inte troligt. Skrämda ja. Kanske skrämda så in i Norden. Kanske skrämda så till den fulla grad att de kände fjärilar i magen, tårar som strömmade nerför kinderna och rysningar i hela kroppen.....mycket troligt.
Lärarna verkar ju har iscensatt en riktig show, som skulle givit dem Oscars-statyetter OCH Guldbaggar om Aftonbladet fått bestämma. Så verklig var tydligen deras storyline.

Så visst, skrämmande, ja! Det är rimligt. Men det är inte rimligt att barnen på grund av detta behöver gå och få psykisk vård och käka sömntabletter resten av livet.
Om man tror det så varför inte skicka ungarna till mentalsjukhuset så fort de skrämts av en skräckfilm, åkt en alldeles för spännande karusell eller kommer hem och säger att de blev förföljda av en fylle-gubbe på väg hem från skolan, för jag vet många 12-13-åringar som mått dåligt av de sakerna också.

Innan man hänger ut lärarna som utförde denna övning med sina elever så måste man faktiskt begrunda ett par saker.
- Först...erkänn för er själva att vi faktiskt inte vet allting. Om vi inte var på plats när det hände så vet vi inte vad som inträffade, hur det kunde upplevas och vad lärarna sa eller inte sa till eleverna före och efter det här projektet. Jag bryr mig inte om hur många tidningsartiklar ni läst om det här fallet eller om ni pratat med morsan till kusinen till kompisen till ett av de drabbade skolbarnen, -om ni inte var där så vet ni inte!

- Och...eftersom vi inte vet exakt vad som hände, måste vi förlita oss på vad som verkar rimligt. Vi har redan fastställt att det är inte rimligt att barnen har tagit SÅDAN skada av övningen som Aftonbladet (och många av allmänhetens skrikhalsar) försöker påstå. Mardrömmar kanske. Svårt att sova första natten, visst. Rädd hela den dagen i skolan, säkerligen, men psykiska skador??? Kom igen för fan!!! Vem tror på det?

- Så..., VAD verkar då rimligt?
Tja, jag vet inte vad ni tycker MEN rimligt verkar att Aftonbladet tycker om en bra story. Och en bra story är en story som säljer. Och vad säljer väl bättre än något som gör folk upprörda???? Det är därför 80 % av allt vi hittar i våra dagstidningar handlar om ett av följande ämnen:
Mord, våldtäkt, olyckor, förskingring, kidnappning, bankrån, överfall, uppsägningar, avtalsbrott, krig, rättegångar, fylla, mobbing, droger, (börjar ni se mönstret här?)
Varje dag ser vi något av detta på löpen. Vi läser hundratals rubriker som handlar om dessa saker? Och Aftonbladets artikel är full med bevis för att man här ÖNSKAR göra HÖNA AV EN FJÄDER. Den är nämligen full av laddade ord som direkt sätter igång folks känslor. Ska vi ta några kul exempel? Ja, det gör vi:

Ett stycke rubriceras "Panik i Klassen!"
Ordet "Panik" är otroligt laddat. Hör eller läser man "Panik" börjar man tänka på folk instängda i en brinnande byggnad som klättrar ovanpå varandra för att nå ut till räddningen. Återigen, jag vet inte hur ni föreställer er övningen på Hölöskolan, men jag har svårt att tro att eleverna klättrade över varandra och drunknade i ett berg av sig själva!? Snarare har de nog suttit som fastfrusna på sina stolar (eller vad de nu satt på) och avvaktat och lyssnat på lärarna som de redan undermedvetet utsett till sina ledare i det ögonblicket. Någon kanske grät, någon kanske babblade oavbrutet och ställde nervösa frågor...men är det en paniksituation? Om det är vad folk menar med panik då är jag JÄVLIGT intresserad av att veta hur ni skulle beskriva situationen för passagerarna som var ombord Estonia, eller människorna som flydde Tsunamin? Eller de BRINNANDE individer som valde att HOPPA från tionde-tolfte-tjugonde våningen på ett demolerat World Trade Center???!!! DÄR kan man snacka om PANIK!

"Barnen blev skräckslagna" - så fortsätter de Hollywood-kryddade citaten från Aftonbladets artikel. "Barnen blev skräckslagna". Har ni nånsin vägt skillnaden mellan att vara rädd och att vara skräckslagen. Skräckslagen! Slagen av skräck! Att vara så rädd att man känner sig slagen, oförmögen att handla. Är det vad som hänt här?
Jag vet inte, och inte heller ni. Men jag kan sätta mina tummar i pant på att skräckslagen är mil ifrån att vara rädd och att rädd nog är närmare vad de här eleverna upplevde. Eller blev de så slagna att de blev fullständigt paralyserade och inte kunde prata, inte kunde röra sig? För det, för mig, är att vara slagen av skräck.

"När barnen frågade lärarna om det var ett skämt, fick de inget svar. Istället fortsatte lärarna att SKRÄMMA dem." Okej för det första. Hade det varit så fel att skriva såhär istället: "Istället fortsatte lärarna med övningen"??? Oooo nej, man väljer att skriva att lärarna fortsatte att skrämma dem, som om pedagogerna i det här fallet var medlemmar ur spanska inkvisitionen som bara älskar att tortera och skrämma sina offer, eller rena rama häxorna från Blåkulla. Det hade förvånat mig föga om det i artikeln även stått: "och som avslutning tvingade lärarna dem att äta mänskligt kött och dansa nakna med djävulen runt en eld." - någon mer än jag som får referenser till häxprocesserna som härjade över Europa under 15-16oo-talen?
För det andra, JA lärarna fortsatte med övningen. Vad skulle de ha gjort då? De var ju tvungna att fullfölja den planerade övningen.

Artikeln är FULL av dessa laddade ord.
Nu kommer vi till en annan rolig grej. Något som verkligen understryker att man i det här fallet älskar att göra en höna av en fjäder. Bland de blogginlägg och kommentarer som Skolkatalogen har läst, där man refererar till artikeln, så tycks man tro att varenda unge i den här klassen tagit illa vid sig av detta och tagit avstånd från det. Men granska artikeln noga människor. Bara EN förälder nämner att detta framkallat ångest hos hennes barn. Bara EN som uppenbarligen är mycket arg på skolan för detta. Nu vill inte jag komma med osanningar och påståenden om denna oroliga mamma, men det är ju faktiskt inte otänkbart att hon kanske överreagerar. Mycket på grund av att hon kanske är överbeskyddande (det finns gott om sådana föräldrar) men kanske dels också för att vid intervjutillfället hade hon inte hunnit smälta den information hon fått, eller också har hon misstolkat hur detta påverkat hennes barn. Svårt att säga, men återigen endast EN förälder som är riktigt missnöjd och som använder ordet "ångest". Men som det framstår i artikeln verkar hon mer arg och besviken över lärarnas brist på etikett, än att hon faktiskt tror att hennes barn kommer lida kval för detta.

Nu kommer vi till lärarnas avsikter med allt det här. Som allmänheten reagerar verkar det som om man på fullt allvar tror att lärarnas idé var att skrämma barnen och ingenting annat. Tja, goda medborgare, jag var ju inte med på planeringsmötet så jag vet inte, men eftersom jag är lärare själv så kan jag föreställa mig vad idén gått ut på. Vad som var tanken med hela övningen.
Det är inget mysterium egentligen, sådana här projekt har genomförts förut, s.k. workshops där eleverna blir utsatta för en situation och ska försöka klara av något praktiskt eller resonera sig fram till något, eller bara reflektera tillsammans efter att allt är avslutat. Oftast rör det sig om att man ska gå in i en roll där man tänker sig: hur skulle jag reagera och vad skulle jag göra om Sverige blev inblandat i ett krig???
Vad lärarna i det här fallet gjorde var att byta från krig till terror-attack eftersom det är mera troligt i dagens samhälle och vi ser det överallt omkring oss, inte bara långt borta i Afghanistan och andra platser. Minns ni bomberna i Londons tunnelbana? Minns ni att flera attentat mot bl.a. Danmark har förhindrats men att hotet kvarstår?
Som lärare är det viktigt att få eleverna att fundera och reflektera kring det här, att de ska ha en åsikt om det som händer omkring dem. Att de ska kunna sätta sig in i andra människors situation (de krigsdrabbade eller de som har släktingar som omkommit i terrorangrepp), och börja bry sig. Vi människor (åtminstone vi i väst) är nämligen så att vi har väldigt svårt för att bry oss om saker som inte händer här hemma. Det är först när vi har det obehagliga tätt inpå som vi verkligen tar tag i saker och går ut och påverkar och förändrar...och kanske inte ens då.
Eleverna måste fatta att de har ett ansvar som världsmedborgare, de måste också inse att de kommer ha möjligheter att bidra med förändring när de växer upp, för att skapa någonting bättre, något mindre hotfullt än den värld vi lever i nu. Det kan också gagna dem på det sättet att de kan sätta sig in i vad vissa av deras utländska klasskamrater har varit med om i sina hemländer.
Allt det här och mer därtill kan man spåra i den övning som lärarna iscensatte på Hölöskolan och det är inte bara deras påfund och det här är heller inte mina privata åsikter. Det som jag nyss har nämnt är saker som eleverna SKA lära sig, SKA uppleva och det står tydligt i Läroplanen som alla pedagoger är skyldiga att följa.
Så sluta gråt för ett par elever som kommer vara sig själva igen redan imorgon men som kanske har lärt sig något oerhört viktigt och lärorikt. Och sluta skäll på de lärare som bara försöker göra sitt jobb och ge eleverna någonting utöver att bara sitta och läsa sida upp och sida ner. Ge dem en eloge istället, för de är de väl värda. Lärare på Hölöskolan, Skolkatalogen hyllar era avsikter och er övning!

Könsdebatter från La Mancha

HERREGUUUUD! Jag vill skratta. Jag vill gråta. Jag vill slänga mig i väggen! Nej, stryk det där, jag vill slänga KÖNSDEBATTEN i väggen.

Inte nog med att man var tvungen att utstå det från rå-feminister som man studerade tillsammans med på högskolan, utan även utanför den institutionens väggar stöter man ständigt på folk som LETAR efter saker att göra könsdebatt av. Jag frågar: VARFÖR? Visst är jag för jämlikhet, samma rättigheter, lika lön för lika arbete och att varje individ som växer upp ska få välja själv utan alltför mycket påtryck från omvärlden om vad som bör anses som typiskt manligt och typiskt kvinnligt ---- men ibland är det bara FÖR MYCKET!

Har precis läst ett stycke i "Småbarns Metodik", en till synes ofarlig bok utlånad av nuvarande arbetsplats för att utöka ens förståelse för det lilla barnet. Den är skriven av Ann Granberg som jag lyckligtvis inte kände till förut. (Kan inte minnas att jag memorerat något annat av hennes alster åtminstone.)
Jag skriver "lyckligtvis" för hade jag anat hur hennes text skulle vara hade jag inte rört boken. Ann Granberg...du gör mig så trött.

I det passage som rent ut sagt retat gallfeber på mig tar författaren Granberg upp det här med könsroller i förskola. Redan innan jag läst ordet könsroller anar jag oråd. Jag får gåshud och kalla kårar som om jag just sett mitt eget spöke gå förbi eller nåt ännu hemtrevligare.
Stycket handlar om att dagens förskolor (och antagligen gårdagens också) är alltför kvinnligt orienterade för att det ska kunna kallas jämlikt. Alltså att förskolans miljö, framförallt inre miljö då får vi anta, är alltför kvinno-dominerat. "Jaha?" "Varför då?", undrar man som läsare. "Snälla berätta mera. Vilka farliga tecken ser vi på kvinnodominans i förskolor?"
Jo, tydligen är förskolor alltför kvinnligt influerade därför att det är massvis med mys-plysch-saker i alla vinklar o vrår. Boken nämner saker som pastellfärger, dockor, prinsess-attiraljer, lugna tysta lekar, kuddar, mjuka leksaker, filtar, häxkostymer, skor (skor!), förkläden, spis, kaffekoppar, dockmöbler, m.m. som tydliga varningssignaler. Enligt boken är detta TYP-EXEMPEL på saker som ENBART förekommer i tjej-miljöer.
Granberg fortsätter och säger att för jämlikhetens skull, (läs för killarnas skull) behövs det mer spikstubbar, tekniska småprylar, hårda leksaker, tåg-set, konstruktions-leksaker, klossar och inte minst BILAR. In med alla dessa grejor för att RÄDDA de stackars killar som så uppenbart känner sig förtrycka och förlöjligade på sina förskolor och som lever i skräckväldet pådrivet av alla flickor de har omkring sig.

HERREGUUD! varför måste de alltid få saker om bakfoten? Dessa korsfarare. Dessa förkämpar för en rättvisare värld och jämställdhet mellan könen?
Visst, Skolkatalogen håller med om att det vore jätteroligt att få in lite spikstubbar, vattenpistoler, byggklossar och superhjältedräkter i våra förskolor. (Alltså på dem som inte redan har det, för dessa saker existerar faktiskt där ute. Dessvärre inte på de skolor som Ann Granberg valt att besöka, uppenbarligen. Nu ska vi inte skälla på Ann Granberg alltför mycket. Det framgår faktiskt inte av stycket om detta är hennes åsikter eller om hon bara förmedlar dem. Detta återstår att se när vi väl VÅGAR plocka upp boken igen. Brrrr!)

- Så, ja, bilar och konstruktionsleksaker, etc, hade varit roliga inslag i våra förskolor, givetvis. Men INTE för att dessa saker på nåt vis skulle vara mer tilltalande för pojkar, eller kunna klassas som extremt manliga föremål. Nej, sakerna hade varit roliga att ta in helt enkelt för att de är roliga att använda, vare sig man är tjej eller kille.
Eller finns det nån där ute som vågar påstå att tjejer INTE leker med bilar? Att pojkar ALDRIG prövar en prinsessklänning och är fullkomligt strålande glada av att springa runt i den? Påstår ni det har ni antagligen hamnat på en förskola där något gått snett. Eller kanske har ni inte varit i en förskola på sista tiden utan bara talar rent anekdotiskt från er egen skolgång för 10-15-20-30-30+ år sedan???

Såhär ligger det nämligen till, om vi nu ska ge oss in i könsdebattens sönder-plöjda fält; att de traditionella könsmönster, som feministerna vill riva ner, -kommer inte försvinna för att man plockar in fler "manliga föremål" i förskolan.
Att RIVA/BRYTA de traditionella könsmönstren, det är väl snarare att LÅTA killarna leka med mys-plysch-sakerna, att LÅTA killarna vänja sig vid dockmöblerna, klänningen, bebisdockorna, kaffekopparna, fluff-kuddarna, o.s.v. Och tvärtom; LÅTA tjejerna leka med bilar, fäktas med svärd, bygga hopptorn och använda verktyg!!!??? Eller? Har jag fel? "RÄTTA MIG OM JAG HAR FEL ALLTSÅ!"(- Hasse Alfredsson).

Regeln är mycket enkel, och man behöver inte hålla på med debatter om könsroller för det: Låt alla barn leka med vad de precis känner för. Det som deras lust och nyfikenhet inbjuder till. Ge alla barn samma chanser och möjligheter, samma uppmuntran och förståelse, samma belöningar och samma tillrättavisningar. Och få sen inte panik om en kille på traditionellt vis sitter och leker med en leksakspistol och en tjej bäddar ner en docka. Och få heller inte panik om killen bäddar ner dockan och tjejen leker med pistolen.

Ska det vara så jäkla svårt??????

All You Need Is Löv

Tänk så lätt det kan vara att stimulera barns fantasi, inspirera dem, få dem att tänka och resonera. Det enda som krävs är lite... magi.

Vi satt där under ett mellanmål i trädgården och jag la märke till hur tysta barnen närmast mig hade blivit. Sen såg jag att de var trötta efter en lång dag och en aning påverkade av det dystergråa vädret.
Mer av instinkt än något annat drog jag till mig en av flickornas vantar och frågade om de trodde på magi? Naturligtvis inte, det gör ju bara småungar resonerade 2-5-åringarna i kör.
Jag gömde vanten under min halsduk, viskade några magiska rader medan jag rullade ihop halsduken till en boll. Därpå lät jag i en rörelse halsduken falla ner och veckla ut sig inför barngruppens förvånade ansikten. Vanten var borta. Lika förvånande var sedan att den dök upp i min innerficka. Inget trick av Labero-standard precis men för en grupp förskolebarn var det rena rama häxeriet. Jag frågade igen hur många som trodde på magi och gissa hur många som plötsligt ändrat åsikt!? ;-)

Varje dag efteråt har flera av barnen kommit fram till mig och bett mig om att trolla lite mera. Efter en par ögonblicks "gud, vad har jag givit mig in på"-tänkande, föll jag för deras vädjan. Problemet var bara att jag inte kan några trick överhuvudtaget. Återigen, mer av instinkt än av en exakt plan passade jag på att rycka till mig ett löv från ett av träden. Jag la märke till att detta löv fortfarande var grönt fastän de flesta redan ändrat färg till rött eller gult.
Så visste jag plötsligt vad mitt nästa trick skulle handla om.

Full av entusiasm kallade jag då till mig barnen och påstod skrävlande att jag minsann med magiska krafter kunde få det gröna lövet i min hand att byta färg till gult precis som de andra löven på träden. "Nähä det kan du inte." -fick man höra. "Ska vi slå vad?"
Först lät jag barnen undersöka mina fickor. Nej, de var tomma. Inga andra löv som låg på lur alltså. Sedan, för att verkligen få dem att förstå att det var ett och samma löv jag använde hela tiden gjorde jag ett hål i lövet med min nyckel. Sedan började den magiska förvandlingen. Jag bad varje barn blåsa på lövet samtidigt som de instruerades att tänka: "gult, gult, gult" om och om igen.
Sedan blåste jag själv på lövet och placerade det i en av jackfickorna. Efter ett uttalande av Hokus Pokus Filiokus drog jag ut handen igen och avslöjade...inte ett gult löv, men det gröna lövet hade på något magiskt vis börjat tappa sin gröna färg och blivit något gulare än förut. "Mystiskt!"
Barnen insåg direkt att det var samma löv som de blåst på tidigare. Det hade ju hålet efter nyckeln på sig, och på exakt samma ställe.

Men med det var vi inte nöjda. Jag bad därför barnen att blåsa ÄNNU hårdare på lövet samtidigt som de skulle tänka: "gult, gult, gult."
Proceduren upprepades. Lövet tillbaka in i fickan och efter ett nytt Hokus Pokus Filiokus drogs lövet ut igen...den här gången var det gult. Sprakande och eldflammande gult. Det var samma löv. Hålet efter nyckeln fanns där fortfarande, men det hade tappat all sin gröna färg och förvandlats till gult. Hur i all världen kunde det bli så?

Barnen listade ut tricket så småningom, men för ett kort ögonblick visste deras verklighet inga gränser. För ett kort ögonblick hade deras lärare besuttit äkta trolldom.
Och under resten av den dagen var de inneslutna i täta gruppdiskussioner om hur tricket kunde ha gått till, den ena teorin efter den andra. Därtill kom också lusten att själva trolla för varandra och ur deras glädje förvandlades de alla till begåvade magiker, häxor och trollkonstnärer, redo att ge sig ut och underhålla, överraska och förvirra sin publik.

All you need is löv. ;-)

DAGENS HÖJNING:
Barnet som utbrast: "Man FÅR vara knasig."

DAGENS SÄNKNING:
Kollegan som sa: "Gör inte så! Det där är ett hopprep. Hopprep hoppar man med."

DAGENS SÄNKNING 2:
Klantskallen som satte ihop Kvalitets-Redovisningen som vi försökte förstå oss på idag. (Lustigt att ett medel som ska mäta kvalitet på en arbetsplats fullständigt saknar sådan självt.)

ABC, MVG, 123, - Hur var det nu?

"Regeringen föreslår i sin proposition Tydligare mål och kunskapskrav." (se länk: http://www.skolverket.se/sb/d/2627;jsessionid=2936A68AE8191FD6F8BE0AB9C854CE4D)

Visst är vi trötta på betygsskalan G-MVG och visst verkar den nya propositionen lovande i jämförelse men är inte det här ändå bara sedvanligt val-fjäskande och har vi inte hört dessa exakta ord sedan farfar var ung? Och varför anamma en amerikansk modell A-F? ;inte för att det spelar oss så stor roll, - är enbart nyfiken.

Vad gäller betyg för övrigt så har det ju, framförallt under senare år, diskuterats livligt från vänster till höger om huruvida det är bra eller dåligt för elevernas motivation i våra skolor. Tusentals individer går samman i en kokande upprörd och grötig massa så fort förändringar är på väg att införas. Som exempel kan erinras det tumult som utbröt när Björklund o Co: kom med förslaget att införa betyg redan i grundskolans tidigare år. Detta var irriterande för många, kanske framförallt för lärare som inte såg någon som helst vinst i att elever så unga tvingades känna av pressen med betyg redan i småskolan.

(Regerings förslag på den nya betygsskalan >---------->)


Skolkatalogens inställning i det här fallet är nog mer eller mindre likgiltighet. Älskar inte betyg precis men får heller inte ångest om betygen började införas i grundskolans tidigare klasser. Helt enkelt därför att utbildning är hela tiden föränderligt, det får vi leva med och vi människor har faktiskt en otrolig bra känsla för att vänja oss vid saker och ting, anpassa oss. Ja, faktum är att vi har en mångtusenårig historik som enbart går ut på att vänja oss; vid klimat, vid livsåskådningar och trosuppfattningar, vid teknik, vid orättvisor, vid seder och bruk...och trots att det finns stunder i livet då det känns som att vi bokstavligt talat redan har gått under och tillbringar en evighet i Dantes Inferno -så måste man faktiskt medge att vi klarat oss ganska bra hittills, trots allt. Vi människor...det går 6 schyssta människor på en dumskalle. Så måste det vara. Och nu är jag kanske totalt ute och cyklar, kanske snör jag in på ett alltför smalt spår nu men ni ska se att jag binder ihop säcken till slut... Skolkatalogens åsikt är att om vi människor klarat av att vänja oss vid krig, slaveri, klimatförändringar, dokusåpor och annat strunt på TV, (för att inte tala om att vänja sig vid TV i sig) -så klarar vi säkert av att vänja oss vid betyg i småskolan också. Det har ju faktiskt gjorts förut.

I Sverige har vi haft betyg från första till sista klass. Vi har haft bokstavsbetyg och vi har haft sifferbetyg och på en del skolor kör man inte ens med det utan har enbart skriftliga omdömen. Och gissa vad? Folk har alltid klagat på betygen oavsett vilket system vi använt oss av. Och gissa vad mer? Folk har också alltid hyllat betygen oavsett vilken system som använts.
Skolkatalogen tycker att alla dessa system fungerar mer eller mindre bra men inget fungerar perfekt, eftersom lärare/pedagoger är inte perfekta människor och kan aldrig nånsin göra en 100 % rättvis bedömning av en elevs kunskaper. Dock hade det känts mer rättvist (säger inte att det absolut hade varit det, men det hade känts så) -om vi hade ett och samma system på alla våra skolor. Sen spelar det mindre roll vilket system detta är.

Det är trots allt inte betygen som motiverar eleverna, det är lärarna. Det spelar ingen roll om jag blir tillsagd att jag kan ta hem högsta betyg i NO, -om jag har en dålig lärare och inte får tid till att utvecklas i de ämnena så kommer jag i alla fall tycka det är tråkigt och värdelöst. Inte sant? Jag menar, visst finns det elever som säger: "Jag måste få MVG i det här ämnet annars kommer jag inte in på den linje jag vill." - absolut finns de. Men hur ofta har ni egentligen pratat med en vuxen och hört denne säga: "När jag var i skolan älskade jag matematik för där fick jag MVG på varenda tenta."?????
Snarare är det väl så att de säger: "När jag gick i skolan älskade jag matematik för vi hade en så himla bra och entusiastisk lärare som var bra på att visa hur man skulle göra." -Det är väl ändå så de säger? Om inte så är det bara att beklaga.


Så även om det hade varit skönt att slippa betyg i småskolan så är det heller ingenting att känna oro inför. Herregud, vi har väl massor av andra saker som vi inte ens har HUNNIT oroa oss för ännu. Spar energin till det. ;-D

på besök hos det gåtfulla folket

Häromdagen var det reflektion på arbetet. Det gällde att prata om det hittills genomförda arbetet på förskolan och diskutera eventuella problem, lösningar, observationer, idéer och framtida planer, etc.

Då jag tidigt uppmärksammat att det pedagogiska arbetet utövat på denna skolgård skiljer sig från min egen "skolgårdspedagogik" var jag tvungen att höra efter vad kollegorna ansåg om mitt förhållningssätt när vi är utomhus. För att förstå deras reaktioner låt mig först upplysa om hur jag brukar arbeta med barnen ute.

På en skolgård/rastgård följer jag intresserat vad barnen hittar på och tar sig an på väldigt nära håll. Allt som oftast är jag inne i leken/skapandet/projektet med dem och gör saker tillsammans med dem, sida vid sida. Detta kan betyda allt från att vi låtsas att vi är pirater ute för att leta hemliga skatter i havet då vi plötsligt stöter ihop med Pippi Långstrump och hennes vänner, till att se hur många barn som får plats i ett träd eller vad för slags konststycke vi kan skapa med hjälp av ett hopprep, några kvistar och stenar, en boll och en cykel. Fantasin har inga gränser, vilket är en av anledningarna till att jag tycker om att jobba med barn. De känner sig inte tvingade att följa EN viss typ av logik, och samtidigt är det mycket som blir logiskt inom ramen för leken.

Som på de allra flesta arbetsplatser dök synpunkterna upp; det var jättekul att min kontakt med barnen var så bra, att jag tog glädje i mitt umgänge med dem och att det sprids en positiv stämning bland barnen när jag drar med dem i olika lekar och projekt. "MEN..."
Det alltid eftersläpande "Men":et kom inte som någon överraskning, bara lite av en besvikelse då det blivit så förutsägbart.
"Men":et i det här fallet påminde om alla andra "men" jag mötts av ute på skolor och förskolor; jag fick inte glömma bort att jag hade ett ansvar över barnen och att jag måste vara professionell i mitt yrkesutövande. T.ex. ansåg kollegorna att det blev svårt för mig att räkna så att alla barnen befann sig på skolgården om jag samtidigt var upptagen med att agera björn i barnens egen variant av björnen sover.

En viss förståelse för mitt arbetssätt visades men i grund och botten ville man nog nå fram med budskapet att ett bättre sätt att jobba med utomhuspedagogik var om man var distanserad från barnen och bara försåg dem med material som de fick roa sig själva med, och stundtals kanske hjälpte till att visa hur man kunde göra med sakerna innan man drog sig ur leken på nytt.
Nog kan jag förstå detta synsätt, men jag kan inte känna mig bekväm i det och även om jag ser fördelar med det ser jag långt fler i mitt eget arbetssätt.

Visserligen kan jag hålla med om att det blir lite svårare att räkna in alla skolgårdens barn om man samtidigt ställer upp i en lek med en grupp på 5-10 barn.
Men är det inte upp till HELA arbetslaget att räkna barnen? Är det då helt otänkbart att om jag leder en grupp på 10 / 25 barn i lek, (vilka jag då har direkt ansvar för), så bör övriga 15 barn kanske räknas in av de 4-5 kollegor som står och distanserar sig längre bort på skolgården? Bör jag inte kunna lita på att om jag tar hand om några av barnen, så finns det alltid nån annan som har koll på de övriga?

Skälen till att man distanserar sig istället för att befinna sig I leken direkt med barnen beror nog på mer än en sak. Dels finner några säkert pedagogiska fördelar med det, men jag tror även det handlar om personlig smak, föreställningsförmåga och bekvämlighet, samt huruvida man är van eller inte vad vid att faktiskt leka.

Jag är en stor förespråkare av lek som medel för undervisning, i synnerhet inom en förskola och jag ser ingen som helst anledning till varför inte pedagogen ska befinna sig sida vid sida med barnen även här.
Det heter ju att vi ska observera så mycket som möjligt av det barnen gör, inte sant!?
Nu finns det säkert en och annan skeptiker som skulle påstå att jag hittar på att det finns en pedagogisk grund för detta, och att det hela egentligen handlar om att jag har ett stort barnsasinne och tycker om att "fjanta" med barnen.
Visst, barnasinnet är stort och djupt rotat. Jag är uppväxt med leken överallt omkring mig. Men det handlar absolut inte om något "fjanteri".

I leken möter jag barnen i deras värld. Kontakten mellan vuxen och liten blir enbart starkare. Jag ger barnen uppdrag, (mellan raderna dock) som gör att de övar sig i samarbete, ledarskap, uttrycka vilja, acceptera varandra, använda sin fantasi för att lösa ett problem eller underhålla sig själva och andra. Jag lär dem utöka sitt potential till max och ta tillvara på minsta lilla sak. För det är sant att barn är bra på att upptäcka sådana här saker själva, men ibland behöver de lite hjälp.
En del barn hade aldrig i sitt liv föreställt sig att fyra ihopbundna cyklar kunde vara ett tåg förrän jag visade det. Nu leker de lokförare varje dag. En annan hade inte en aning om att om man kryper ihop på marken, vaggar fram och tillbaka och gräver sig fram så ser man ut som en krabba. Nu testas det gång efter annan. Och aldrig hade de väl trott att om man samlar ihop en jättehög med löv och kastar upp dem i luften så ser det ut som om hela himlen är ett stort fyrverkeri!? Nu lever hösten i barnens händer varje dag.

Underskatta inte lekens möjligheter till att lära ut, inspirera och ta tillvara!!!
Aldrig har Olle Adolphssons ord varit sannare:


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är ett regn och en pöl.

Över den pölen går p ojkarnas båtar ibland,

och dom glider så f int utan köl.

Där går en flicka, som samlar på stenar,

hon har en miljon.

Kungen av träd sitter stilla bland grenar

i trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö

Där går en flicka som gjorde en ö

av femton kuddar

Där går en pojke och allting blir glass

som han snuddar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är en äng och en vind

Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand

och far bort på en svängande grind

Där går en flicka, som sjunger om kottar

Själv äger hon två

Där vid ett plank står en pojke och klottrar att

jorden är blå

Där går en pojke som blev indian

Där, där går kungen av skugga runt stan

och skuggar bovar

Där fann en flicka en f estlig grimas

som hon provar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla f olket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en gård och ett skjul

Där sker det farliga tågöverfallet ibland

vackra kvällar när månen är gul

Där går en pojke och gissar på bilar,

själv vinner han jämt

Fåglarnas sånger i olika stilar

är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt

Där, där blir sängar till fartyg en natt

och går till månen

Där finns det riken som ingen av oss

tar ifrån dem

Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Heeeere's teacher!!!

Så var det dags igen. Som några stycken redan påpekat har det varit lite FÖR mycket "Ingen klocka ringer mer, ingen skola snart man ser" - här på Skolkatalogen. Vad som först var tänkt som ett sommaruppehåll blev en lång och utdragen koma i det virrvarr som var början på höstterminen 2009.

Som så många andra olyckliga, ivrigt brinnande, pedagoger i detta vackra, gråa land fann sig Skolkatalogen utan jobb, då kontraktet för ÄNNU ett vikariat löpte ut tidigare i juni. Det såg mörkt ut på jobbfronten, för de flesta nyutskolade lärare. Man undrar om det verkligen är "köttberget" (40-talisterna) som sitter och blockerar alla de förträffliga jobbpositionerna, eller kan det bero på något annat? Kan det verkligen vara så att i denna tid, när skolan och barnen mer än nånsin står i fokus, så finns det fortfarande personer på viktiga stolar som inte lyfter ett finger för att få in mer resurser i våra skolor? Vi bara undrar!? (låt oss därför göra ett tillägg på den kända Vreeswijk-sången "Jag hade en gång en båt")

"Det fanns en gång en skola,
där framtiden kom från barn,
men det var för länge sen,
så länge sen.
Svara oss du,
var är den nu?
Vi bara undrar (två taktslag)
var är den nu?"

På den glada sidan fick Skolkatalogen inte bara chansen att fortsätta utövandet av pedagogik. Vi fick också genom den nya tjänsten en möjlighet att vidga våra vyer, multiplicera våra erfarenheter och lära såväl som lära ut - då Skolkatalogen numera inte bara har insikt i skolans värld utan även i förskolans.

Hittills har detta arbete varit en lyckad resa, ej utan överraskningar och komplikationer men det beror mer på vår egen brist på erfarenhet än något annat.
Utöver kontakten med barnen, föräldrar och kollegor, såväl som den för oss nya miljön (tredje pedagogen), har vi också fastställt att förskolan, kanske mer än grundskolan i sig, är stämplad med fördomar utifrån. Vad vi menar med detta är att förskolor ännu dras med mycket missuppfattningar och felaktiga bedömningar från folk utanför.
Förskolor ses gärna fortfarande som en "rastplats" för barnen medan föräldrarna är på jobbet, och personalen på dessa läroplatser, för det är vad de är, får gång efter annan uppleva bristen på respekt för yrket. Detta skyller vi på alla förstå-sig-påare som tror de vet hur det fungerar i förskolan men egentligen inte har en hum. Deras "vetskap" grundar sig helt och hållet på deras egna fördomar om förskolor och den lilla erfarenhet de sparat från sin egen förskoleperiod, 150 år tidigare.

Att dessa fina institutioner är ordentliga läroplatser, (och otroligt viktiga sådana eftersom det är här barnens allra första intryck, (utanför familjehemmet), och sociala förhållningssätt uppstår för första gången), - är det sällan någon som tänker på. Skolkatalogen är inte annorlunda. Vi är de första att erkänna att vi anlände till förskolan från skolans värld med en säck full med fördomar om vad jobbet gick och inte gick ut på. Till vår förvåning och glädje upptäckte vi att den säcken kunde vi kasta ut meddetsamma. All respekt och heder åt pedagogerna i förskolan, säger vi, för det är dem som tillsammans med barnen formar alla de förkunskaper som sedan blir den viktigaste basen för inlärning när eleverna börjar första klass.

Dagens PS: Det känns bra att vara vid liv igen!!!

sommarlov

SÅHÄR MITT I SOMMAREN HAR VI BESLUTAT ATT GÖRA ETT UPPEHÅLL.

SKOLKATALOGEN KOMMER ATT KOMMA IGÅNG PÅ RIKTIGT I HÖST.

skolan och monopolet

På http://mibfilosoferar.blogg.se/ under rubriken "har skolan monopol på livsöden?" läste vi ett inlägg om den sociala utmaning som barn och ungdomar stöter på när de kommer till skolan. Det är sant som Mib skriver att många barn (redan ett är för mycket) känner sig kränkta, svikna, dumförklarade eller på annat sätt ignorerade av sina lärare och så har det dessvärre varit i alla tider oavsett pedagogisk inriktning, resurser och arbetsinsatser. Skolkatalogen tror att det förmodligen alltid kommer att vara så därför att det verkar inte rimligt att man skulle kunna utveckla ett skolsystem som gagnar alla människor. Vi är för olika, vi är för unika trots att vi är människor allihop, trots att vi är en massa - alla unika.
Det man kan göra, ska göra och i högre utsträckning är att utveckla ett system som gagnar så många som möjligt och därutöver göra allt man kan, ALLT man kan för att stötta dem som har svårt att "trampa denna väg man lagt ut."

En kommentar som fångade vårt intresse under samma inlägg från Mib, innehöll följande åsikt. Vi fann det värt att lyfta fram den:
"Hur kommer det sig att ungarna inte syns??
För sjuttton... lärare har väl massor med pedagogik på sin utbildning.
Inte fasiken kan väl alla ha så gammal utbildning att man inte ser omkring sig
eller vara så trötta på sin roll att de inte orkar.
Rent etiskt kan man väl inte vara blind. "

Eftersom detta är frågor/åsikter som ständigt cirkulerar i, eller snarare OMKRING, skolans värld, (oftast från föräldrar som gått runt en lång tid och varit kritiska till skolan - men detta kan bero på att förhållandet mellan skolpersonal och hemmet inte fungerar som det ska) - ville Skolkatalogen gärna skjuta in ett svar.
Det finns nämligen lite förståelse för lärarens yrke idag och mycket av kritiken baserar sig alltför ofta på missförstånd och förutfattade meningar.
Undervisning är nämligen något som alla har en åsikt om, därför att alla tror sig veta hur det ska gå till. Vi har ju alla "läst manualen". Vi har själva gått i skolan. Vi har sett hur det fungerar.
Folk som resonerar på det viset, (att de vet vad lärarens arbete består av bara för att de själva gått 9-10-11-12-13-14-vem vet hur många år i skolan), - är ungefär som folk som tror sig kunna trolla för att de köpte biljetter och gick och såg Joe Labero sätta upp en show.
Skolkatalogen förnekar inte att alldeles för många pedagoger, missköter sig. Det finns lärare som ignorerar barn, favoriserar barn, generaliserar dem, bemöter dem med respektlöshet och/eller fördomar av diverse slag, etc. Sådana lärare finns, precis som det finns rötägg i alla typer av yrken/organisationer/rörelser någonsin skapade i en människas förstånd, eller oförstånd för den delen.
- Men det finns också THE GOOD GUYS. De lärare som bryr sig, som är engagerade entusiastiska, som faktiskt älskar. Älskar att undervisa, älskar sina elever, som har den största säcken med fakta, färdigheter, förmågor, - som de är jätteduktiga på att ösa över sina klasser. Sådana lärare finns - och hör och häpna, även dessa pedagoger kan ibland "missa" ett barn. Även sådana lärare "ser inte" ibland en elevs behov och noterar de den vet de kanske inte hur de ska gå till väga för att ge den eleven den sociala träning han/hon behöver, eller annan form av träning heller.
Vad beror det på? Skälen är lika många som det finns lärare, eller åtminstone så många som det finns skolor.
Kanske finner läraren att hon ensam ser den här elevens behov men hon får inget stöd från kollegor, rektor, kurator eller utomstående. Kanske har den här läraren en hel grupp av elever som alla plågas av störningar eller problem eller svårigheter och diagnoser och som helt enkelt slukar mycket tid, utöver den vanliga klassundervisningen...

Det är så många delar som måste stämma överens för att barnet ska trivas i skolan och få ut det bästa ur sig själv och organisationen. Det är så många bitar som måste falla på plats - glöm inte att läraren bara är EN av alla dessa bitar. En viktig bit. Men blott EN ändå.

betyg i grundskolans tidigare år

Skolkatalogen vill idag uppmärksamma diskussionen som alliansen drivit ett tag nu om att införa betyg i de lägre årskurserna. Det har debatterats fram och tillbaka och många har uttryckt sitt förakt för detta förslag eftersom man är orolig för att betygen ska skapa stress för eleverna. Man påstår att eleverna inte kommer koncentrera sig på något annat än betygen vilket vore en alltför stor press för dem. Till detta vill Skolkatalogen bara svara med: Pyttsan!

Inte för att vi är speciellt förtjusta i betyg och det är sant att den nuvarande betygskalan från G-MVG bör ändras till en med fler steg, - men faktum är att betyg har funnits i de lägre åldrarna förut. När våra föräldrar gick i småskolan och deras föräldrar före dem, och de har klarat sig precis lika bra i livet som alla barn som gått i betygsfri grundskola.
Betyg är ett sätt att mäta kunskap och en riktlinje för de mål man sätter upp med eleverna. Men det är inte de som sätter onödig press på eleverna. Det är lärare, föräldrar, samhället omkring och inte minst eleverna själva.
Det finns fungerande undervisning med betyg och det finns fungerande undervisning där betyg inte förekommer. Skolkatalogen kan inte säga vilken av dem som är att föredra. Men vi säger, till alla panikartade människor där ute som slår med nävarna mot himlen och skriker ut i fasa bara de hör talas om betyg åt dem mindre, - att det är ingenting att göra en stor grej av.
Det som får elever intresserade av undervisning, och som gör att de bryr sig om vad de lär sig, var de befinner sig och vart de är på väg, - det är en god kontakt och uppbackning av sina lärare och föräldrar, dem vars jobb det är att uppmuntra drömmar, peka på möjligheter och sätta mål som är gripbara för den ambitiösa handen. Och det har ingenting med ålder att göra.

10 bra citat om skolan, med kommentarer till.

1. ”Alla har så bråttom med att undervisa att ingen hinner lära sig något.” – Som nyutbildad lärare ser man ofta saker utifrån andra synvinklar. Ibland känns det som om vissa teman, undervisningsmetoder, läromedel och material bara tillämpas på skolorna för att det är sed och bruk och att en del pedagoger har så bråttom att fylla sina elevers hjärnor med ditt och datt att de glömmer bort varför de gör det.
2. ”Att inte bry sig om är värre än att inte förstå.” – Tyvärr händer det att lärare och skolor sätter större värde på ett stort kunskapsförråd hos eleven än dennes vilja, motivation och kämparglöd. Att en elev inte förstår är aldrig lika illa som i att den eleven inte är passionerad över något eller nyfiken på något. Citatet kan också tolkas som att en elev som känner stor empati och är med och påverkar sina medmänniskor också bör ses som en tillgång. Inte bara eleven som har alla svaren på frågorna.
3. ”Att läsa men inte förstå är att plöja men inte så.” – En del föräldrar och lärare blir ibland irriterade på barnet för att det inte begriper en text. Vad många glömmer är att utan en viss förförståelse kommer barnet aldrig har en chans att sätta in texten i ett sammanhang eller relatera till sina egna erfarenheter. Att läsa handlar om så mycket mer än att bara binda ihop bokstäver till ord.
4. ”Att undervisa är att lära två gånger.” Det här citatet kan tolkas olika. Skolkatalogen ser att det illustrerar vår egen syn på undervisning; nämligen att läraren lär sig lika mycket av sina elever som eleverna lär sig av läraren.
5. ”Barnen nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare.” – Myntat av Sokrates redan 400 år f.Kr. Det finns både något lustigt och tröstsamt över det. Vi ser att den äldre generationen har klagat på barns och ungdomars beteenden i alla tidsåldrar och så kommer det nog att fortsätta. Kanske för att det helt enkelt ska vara så. Vilken lärare har inte mött en klass i uppror och sagt till en kollega: Jag förstår inte. Så där gjorde aldrig vi när vi var i deras ålder? Nog har klimatet blivit tuffare, brutalare, men enligt Sokrates så har vi ju överlevt den typen av problem i flera tusenstals år nu.
6. ”Bygg hellre skolor åt pojkarna än celler och galgar till männen.” – Det här spelar vidare på vår yrkan: Satsa mer på skolan, så kanske vi kan rädda de ”vilsna själar” som annars kanske inte har någon framtid utöver den kriminella, den arbetslösa och den socialt utstötta.
7. ”Den som anser sig färdigutbildad är inte utbildad, bara färdig.” – Något man alltid fick veta på lärarhögskolan var att ingen har alla svaren och att lämna högskolan för en lärartjänst är som att ta en torrsimmare och kasta honom i Stilla havets djupa vatten.
8. ”Den som kan något gör det. Den som inte kan något undervisar.” – Alla lärare som Skolkatalogen haft samtal med avskyr detta uttryck och det med rätta eftersom det direkt underskattar det positiva, adrenalinfyllda och hårda arbete som är undervisning. Men ingen rök utan eld och nog är det sant att bakom många läraransikten döljer sig förhoppningar och andra drömmar, som av olika skäl ännu inte gått i uppfyllelse.
9. ”Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad.” – För att skolan ska bli lustfylld, rik och spännande för eleverna krävs att de själva får vara med att påverka, upptäcka och visa intresse. Alltför många pedagoger går fortfarande på som om de var Gud Fader själv i klassrummet och att bara de har något att säga som kan berika klassens liv. Tänk så fel de har, dessa pedagoger och om de bara tog till vara på vad barnen tycker och tänker i en fråga, skulle deras elever utvecklas ännu bättre. Barn tycker inte om att bli tillsagda: ”Du ska tänka SI och du ska tycka SÅ.” Det gör ingen människa. Barn tycker om att lotsas nerför en stig där de själva kan hitta mängder av intressanta saker.
10. ”Alla barn har gnistan i sig. Allt vi behöver är att tända den.” – Roald Dahl tar orden direkt ur vår mun.

Spring-vikariens vardagliga lätthet

Var häromdagen inne på Lärarförbundets hemsida och såg en länk till en film som lagts ut på youtube. Budskapet var klart och tydligt: Låt inte barnen lida. Stoppa nedskärningen i skolan.
Äntligen börjar folk säga ifrån. Men det är inte tillräckligt. Mer drastiska protester krävs för att få politikerna att lyssna. De har ju tydligen bestämt sig för att dagens barn o ungdomar inte förtjänar en trygg miljö eller en hållbar utveckling. Så måste det rimligtvis vara. Varför annars ser skolan ut som den gör?
Skolkatalogen ser elever i behov av stödundervisning som inte får något stöd. Vi ser klasser med för många elever på för få pedagoger. Massproduktion av lärare på våra högskolor. Segregerade skolor. Rektorer som lurar sina anställda på deras tjänstepension. Och vad värre är: vi ser engagerade lärare som vill förändra situationen men får ingen möjlighet, eftersom ingen anställer dem. Istället går deras krafter åt att bryta sin arbetslöshet med att söka arbeten de egentligen inte är lämpade för. Men vad har de för val!? Det är ju jobb ändå.

Mycket kan visserligen argumenteras för att gå som s.k. spring-vikarie. Det är när man vikarierar på ett flertal olika skolor, till vilka man hoppar runt (eller springer till) vid behov. Det är en nyttig erfarenhet. Pedagogen får möjlighet att utvidga sitt kontaktnät och dessutom observera många typer av elever och klassmodeller. Spring-vikarien har möjlighet att koncentrera sig uteslutande på lektionsundervisningen och slipper (oftast) annars rätt krävande personalmöten, konferenser, föräldrasamtal, terminsplanering, etc.
För en lärare som brinner mest för själva undervisningen och mötet med klassen vore detta arbetssätt i det närmaste idylliskt. Men skrapar man lite på ytan ser man att spring-vikariens vardag, trots sin lätthet, också är fylld av nackdelar.
Ett exempel är att tillit måste finnas mellan lärare och elev innan en fungerande undervisning kan uppstå. Sådant tar en oerhörd tid.
Att få eleven att tycka om sin lärare, det kan ske på minuter. Att få samme elev att fullt ut lita på läraren är långt mer problematiskt, i synnerhet i klasser där eleverna är lite oroligare än vanligt. Spring-vikarien har därför inte samma möjlighet att lära känna eleverna och fullt ut utnyttja deras potential, deras talang och erfarenheter, - det finns helt enkelt inte tid till det då man arbetar med klassen 1-2 dagar upp till 2 veckor. I slutet av denna period har läraren förmodligen hunnit se vilka elever som besitter vilka kunskaper och hur relationerna är uppbyggda inom klassen, men då är vikariatet redan över. Under de följande veckor/månader som går till nästa vikariat har sammansättningen i klassen ändrats. Eleverna är intresserade av andra saker. Några av dem minns knappt vem spring-vikarien var och en del elever har slutat eller är nu i behov av särskild undervisning.
Spring-vikariens uppgift går oftast ut på att själv fylla i den här typen av luckor mellan vikariaten och enbart med hjälp av antaganden och spridd information från skolans anställda.

En annan problematik kring spring-vikariat är att det kan vara svårt att få ihop rent ekonomiskt. Det uppstår som sagt stora luckor kring vikariaten. För inte har man alltid turen att så fort ett vikariat gått ut så uppstår nästa? Allt som oftast ringer skolorna samma vecka och spring-vikarien tvingas då tacka nej till ett stort antal som sedan inte är i behov av en ny vikarie på mycket lång tid.
Spring-vikariens nästa dilema, (åtminstone om hon är utbildad för flera årskurser) är att hon själv inte får någon kontinuitet i arbetet. Det kan mycket väl te sig så att hon inom en och samma månad kommer att arbeta i en årskurs 1, en årskurs 5, en förskoleklass och en årskurs 6. Det är en klar fördel, då hon får praktisk erfarenhet inom flera årskurser som hon är utbildad för. Det är också en lika klar nackdel, då hon kanske bara arbetar ett fåtal dagar med varje årskurs och ständigt måste ändra arbetsmetod, göra ny bedömning om elevernas kunskap och förmågor samt utgå från olika krav i läroplanen.
De flesta skulle kanske argumentera här att detta ingår i lärarens yrkesuppgift och det har de fullt rätt i. Fast kanske ändå, bör man inte ignorera den psykiska och emotionella belastning som spring-vikarien känner av att ständigt behöva ändra sina rutiner!? En utövare inom vilket yrke som helst vill väl helst bli riktigt bra på EN metod först, innan hon med frihet och professionalitet tar sig an nästa utmaning?
Låt oss för jämförelsens skull ändra ordet spring-vikarie till spring-politiker. Att springa från skola till skola kan mycket väl jämföras med att springa från parti till parti och hur skulle en spring-politiker tackla vardagen om hon ena dagen var tvungen att jobba i miljöpartiet, nästa dag hos kristdemokraterna, därpå moderaterna, socialdemokraterna, piratpartiet… ? Spring-politikern skulle då på en daglig basis behöva ompröva sina metoder, arbeta från olika utgångspunkter och ändra sina argument. Välkommen till spring-vikariens vardag!
Så visst finns det fördelar med spring-vikariat, särskilt om man som ung, oerfaren gärna vill testa sig fram, bygga upp en låda med egna erfarenheter och känna sig för ”vilken årskurs trivs jag bäst i att undervisa?”, och ”vilka ämnen undervisar jag bäst i?”, ”vilka elever får jag bäst kontakt med?”. Spring-vikarien lär sig från sina mer erfarna kollegor olika typer av problemlösning, intresseväckande undervisning, social kontakt m.m. Men om valet var ens eget, skulle nog majoriteten av spring-vikarier och deltidsarbetslösa pedagoger hellre kliva in i full tjänst, redo att göra sin insats utifrån ett mer långsiktligt perspektiv. ”Om valet var ens eget” används avsiktligt eftersom största anledningen till att det går så många spring-vikarier idag beror på arbetsgivarna. Spring-vikarien får en sämre timlön än ordinarie lärare. Att ha en återkommande vikarie istället för att anställa ytterligare en lärare är alltså mer sparsamt för skolan, ekonomiskt kortsiktligt. I det långa loppet lönar det sig mer att anställa en lärare på full tid, eftersom kollegorna är med och skapar en bättre, tryggare arbetsmiljö för sig och sina elever.
Den bästa undervisningen uppstår faktiskt främst där pedagoger och elever har chans att mötas och följa varandra under en längre tid, då man hinner skratta, gråta, gräla, skoja och skapa något tillsammans. En sorts kontakt som jag tror är få yrken förunnade.

Så kastar vi loss!!! VÄLKOMMEN TILL SKOLKATALOGEN – bloggen för lärare, elever, föräldrar, skolledare… kort sagt, alla med en åsikt om skolan

Ja, det kan tänkas konstigt att starta en blogg om skolan såhär mitt i sommarledigheten. Det är nästan märkvärdigt, eftersom det sista man vill tänka på nu är skolråd, föräldrarmöten, lektionsplanering och prov. Å andra sidan är det ett ypperligt tillfälle att starta nu, för som den hårt arbetande professorn alltid sa: när ska man annars hinna med det? :-)

Bloggen är, (det bör tilläggas), fortfarande på experimentstadiet. Och, (här en intressant vinkel) – skapad av någon som inte tycker om bloggar. :-O
Faktum är att den kommit till rent av en slump. Inspirationsvinden blåste in från två entusiastiska pedagoger som skriver om Förskolans Värld (se länklista), och frågan dök upp: Varför inte blogga om resten av grundskolan också? När allt kommer omkring, vad handlar bloggande egentligen om? Jo, helt enkelt om att tycka. Och tycker gör vi ju alla. Sagt och gjort, Skolkatalogen blev faktum och kommer förmodligen alltmer efterlikna den blogg som är Förskolans Värld, med massor av tips, bilder och exempel från arbetsdagens tuffa och roliga situationer.
Såhär i början dock, lär den bestå mest av diverse inlägg om skolans värld, Skolkatalogens syn på lärande och lärarnas roll i samhället, etc. Skolan och barnen/ungdomen har ju varit ett hett ämne i många år nu och lär säkert vara det åtskilliga år till.

Därför kan man ju glatt konstatera att det alltid finns något att säga/tycka till om när det gäller skolan och det mesta kommer nog beröras i denna blogg. (Det är förhoppningen i alla fall.)

Så återigen, välkommen hit och jag hoppas att du kommer vilja följa utvecklingen av denna blogg framöver. – Tell a friend! :-D

Testar bloggen

- Det här är bara ett test -

Bloggen kommer snart finnas tillgänglig!!! :-)