Översvämmande glädje

Bakade sockerkaka med två av barnen idag. Efter en lyckad orientering bland socker, mjöl, decilitermått och el-vispar bad jag dem att gå och tvätta sina händer och sedan gå in till resten av gruppen som lekte i rummet intill.

En tämligen enkel uppmaning som de två klarat att följa oräkneliga gånger förut. Men idag hade de andra planer. När jag städat upp efter oss i köket lade jag märke till att gossarna inte synts till på ett bra tag. (Jag skulle ha sett dem om de gått in till de andra eftersom de då passerat köket.)
Promenerade efter till badrummet för att se varför de dröjde och vad slogs jag av? De två charmtrollen hade minsann njutit fullt ut av den generösa tidsfrist jag givit dem.
Framför mig stod två busiga herrar som tagit av sig alla sina kläder som de placerat i handfatet invirade i längder av toalettpapper och pappershanddukar. Kranen på full effekt så att det annars ganska tråkiga och lätt slitna golvet förvandlats till en inomhus-bassäng som barnen glatt plaskade runt i.

Min spontana tanke var att skratta, men behärskade mig och sade ifrån på skarpen att så kunde man verkligen inte göra. Tillsägelsen var nödvändig men jag ångrade mig ändå direkt. För att göra det värre kom min kollega in och blev alldeles stirrig av vad hon såg, som om hon trodde att hela huset stod under vatten. Och hon upprepade tillsägelsen vilket fick min ånger att stiga än mer och efteråt, medan jag hängde in kläderna i torkskåpet och försåg gossarna med nya passade jag ändå på att le lite åt dem.
För trots allt, vad är lite blöta kläder och lite extra mopp-arbete gentemot den glädje, nyfikenhet och livslust som fullkomligt strålade om barnen när jag kom på dem? Sådan upptäckaranda och entusiasm har jag inte sett hos dem i något av "projekten" som vi i arbetslaget försett dem med de senaste veckorna. Varför då tillrättavisa dem?

Det tycks mig märkligt att jag kände ett behov av att säga ifrån, att säga att "sådär gör man inte". När jag rent av istället borde ha agerat på min första instinkt som var att skratta och dela deras glädje.

I generationer har vi älskat att läsa om de hyss som Emil i Lönneberga, Karlsson på Taket, Dennis the Menace och Alfons Åberg (för att nämna några) -ställt till med.
Och eftersom dagens händelse var ett "Emil-hyss" i allra högsta grad - varför inte skratta och le tillsammans med barnen istället? Det tänker jag passa på att göra, nästa gång.