Inspiration för lärare

Enligt ryktet hände det precis efter premiären av Top Gun 1986.
Plötsligt VÄLLDE det in ansökningar till det amerikanska flygvapnet. Alla ville bli stridspiloter. Eller tja, alla ville bli den typen av stridspilot som Tom Cruise gestaltade.

Detta händer också i läraryrket. Oftare än man tror hör man någon berätta att de valde att söka sig till lärarhögskolan på grund av lärare de sett på film och då först och främst den hyllade och vid det här laget klassiska filmen Döda Poeters Sällskap. (http://www.imdb.com/title/tt0097165/)

Somliga lärare eller lärarstuderande är kvicka med att häva ur sig hur mycket de inspirerats av Robin Williams genomtrevliga och skarpa pedagog och hur citat som "Oh Captain, my Captain", "Carpe Diem" och "Yaaawp!" fortfarande får dem att dansa, skratta, gråta och inte minst undervisa. Andra lärartyper är mer diskreta med detta och ogillar att erkänna att de hämtat mycket inspiration från denna eller någon annan film. Kanske för att de känner att det inte väger lika tungt som att säga att man hämtat sin inspiration från Nilsson, Molloy, Svartvik, Lindqvist, Hyltenstam, Melin, Byréus eller någon annan mer etablerad professor-typ.

Säga vad man vill om det. Skolkatalogen har valt att hylla en del filmer som vi ser som otroligt givande och inspirationsrika för lärare och blivande pedagoger. Men vill också passa på att rikta ett slag mot dem som tar dessa filmer alltför bokstavligt. Därför måste vi även avge viss kritik. Det finns nämligen i våra ögon ingen film som hittills skildrat arbetet i ett klassrum på en realistiskt vis. Vet inte vad er uppfattning är goda läsare, men Skolkatalogen inväntar en sådan film med spänning.

DOCK finns det gott om filmer som verkligen får oss att tänka kring problemen och lösningarna i skolans värld och här är några av dem som vi tycker gör det bäst:

På första gyllene plats:
- Döda Poeters Sällskap (föga förvånande)
Filmen handlar om en grupp elever som får en ganska okonventionell engelskalärare på en högst konventionell och konservativ skola. Han lyckas väcka en livslust, ett mod och ett självständigt tänkande hos de flesta av dem genom att vända ut och in på allt de blivit i-tutade fram till dess.
Avslutningsscenen med de sista orden: "Thank you boys. Thank you." är en pärla i filmhistorien och får en alltid till tårar.

Kritik: Trots att filmen står som nr ett på vår lista är den inte utan kritik. Dock inte kritik av filmen utan av de som väljer att ta den för bokstavligt. Många som vill se sig själva som en Mr Keating i ett klassrum blir besvikna för att de inte åstadkommer samma resultat. Tja, det kan ju finnas en rad olika anledningar till det men låt oss börjar med det uppenbara. Mr Keating hade aldrig klarat av att arbeta som han gör i en modern skolklass i innerstan.
Varför? För att han ger eleverna mycket frihet, han tummar själv på reglerna när han känner att det är lämpligt och hans lektioner består nästan uteslutet av diskussioner i helklass. Detta kan bara uppnås om man har disciplin i sitt klassrum. Och disciplin är något som eleverna i filmen ger honom gratis. De flesta är söner till rika föräldrar, tillhör familjer som ärar traditioner och ställer höga krav på varandra. De lever i en tid (50-60-tal) då lärare faktiskt var auktoriteter och att vara artig mot dem var självklarhet.

Lägg också märke till att inte en enda elev i Mr. Keatings klass har någon form av diagnos, här finns varken dyslektiker eller personer med ADHD, Asperger, depressioner, ätstörningar eller någon form av beroende. Här finns inga elever med trasiga familjeförhållanden (med trasiga menar vi splittrade familjer eller familjer fulla av våld). Inget våld eller sabotage förekommer på skolan och eftersom skolan är rik finns det aldrig brist på material, salar eller undervisningstimmar.
Klassen är heller inte särskilt stor, maximalt 20-25 pojkar.
Mr Keatings prestation är således fortfarande imponerande och inspirerande men han har heller ingenting annat att göra än att väcka andan hos sina elever.
Han behöver inte fokusera på elever som knappt kan läsa, som inte talar språket ordentligt, som är våldsamma eller uppkäftiga.

Det man å andra sidan kan hämta från filmen är just hur han bemöter eleverna och hur han ser till deras bästa snarare än att följa ett kodex som grundades ett århundrade tidigare och som låser eleverna snarare än att frigöra dem. Mr Keating ser varje individ i sitt klassrum och visar dem vad de är kapabla till. Så borde alla pedagoger agera.

Andra filmer om undervisning vi vill lyfta fram, dock utan kritik, är:

- To Sir with love. (1967)
Fantastiskt bra film med Sidney Poitier som den amerikanske läraren som tar sig an en bråkig klass i England.
Se här ett roligt klipp där eleverna faktiskt lär HONOM hur man pratar Cockney och sedan åker på studieresa (http://www.youtube.com/watch?v=7aSFoY3W3NM&feature=related) *klassiskt!

- The Ron Clark Story
Kommer högt på listan tack vare en bra historia (baserad på en sann) men också för att det är en av ytterst FÅ "klassfilmer" som handlar om yngre elever (alltså under högstadieålder).
Matthew Perry från Vänner spelar Ron Clark som byter från att undervisa en lugn och fridsam klass i en småstad mot en vild och dåligt presterande klass i storstaden.
Och LÄGG PÅ MINNET den mest värdefulla repliken i hela filmen, en regel som ALLA pedagoger borde följa: "I teach you. You teach me. And together we learn to love to learn."
(http://www.youtube.com/watch?v=z-OwqrcUlGM&feature=related)

- Lean on me. (1989)
Visserligen om en rektor men den är fortfarande värt att inspirera alla i skolans värld. Morgan Freeman spelar rektorn som inför strikt disciplin på en våldsam och kaotisk centrumskola i USA.
Se den! (http://www.youtube.com/watch?v=TKR_Tli5hbU&feature=related)

- Farliga Sinnen (1995)
Michelle Pfeiffer som f.d. marinsoldat börjar jobba som lärare på en skola i ghettot. Mindre sentimental än många andra "skol-filmer" och väldigt bra.
Hör vad hon säger om att välja:
(http://www.youtube.com/watch?v=f9yGsweX6eA&feature=related)

- Mona-Lisas Leende (2003)
En döda poeters sällskap på flickskola istället för pojkskola. Mycket sevärd. Julia Roberts försöker inte bara lära dem att tänka annorlunda kring konst, utan att ifrågasätta sina egna liv och skapa sin egen framtid.
(http://www.youtube.com/watch?v=t8_PFfQAfpI)

Och sist men inte minst, en odödlig scen från vår nr 1. Döda Poeters Sällskap:
http://www.youtube.com/watch?v=aLFQYbjYsso

Översvämmande glädje

Bakade sockerkaka med två av barnen idag. Efter en lyckad orientering bland socker, mjöl, decilitermått och el-vispar bad jag dem att gå och tvätta sina händer och sedan gå in till resten av gruppen som lekte i rummet intill.

En tämligen enkel uppmaning som de två klarat att följa oräkneliga gånger förut. Men idag hade de andra planer. När jag städat upp efter oss i köket lade jag märke till att gossarna inte synts till på ett bra tag. (Jag skulle ha sett dem om de gått in till de andra eftersom de då passerat köket.)
Promenerade efter till badrummet för att se varför de dröjde och vad slogs jag av? De två charmtrollen hade minsann njutit fullt ut av den generösa tidsfrist jag givit dem.
Framför mig stod två busiga herrar som tagit av sig alla sina kläder som de placerat i handfatet invirade i längder av toalettpapper och pappershanddukar. Kranen på full effekt så att det annars ganska tråkiga och lätt slitna golvet förvandlats till en inomhus-bassäng som barnen glatt plaskade runt i.

Min spontana tanke var att skratta, men behärskade mig och sade ifrån på skarpen att så kunde man verkligen inte göra. Tillsägelsen var nödvändig men jag ångrade mig ändå direkt. För att göra det värre kom min kollega in och blev alldeles stirrig av vad hon såg, som om hon trodde att hela huset stod under vatten. Och hon upprepade tillsägelsen vilket fick min ånger att stiga än mer och efteråt, medan jag hängde in kläderna i torkskåpet och försåg gossarna med nya passade jag ändå på att le lite åt dem.
För trots allt, vad är lite blöta kläder och lite extra mopp-arbete gentemot den glädje, nyfikenhet och livslust som fullkomligt strålade om barnen när jag kom på dem? Sådan upptäckaranda och entusiasm har jag inte sett hos dem i något av "projekten" som vi i arbetslaget försett dem med de senaste veckorna. Varför då tillrättavisa dem?

Det tycks mig märkligt att jag kände ett behov av att säga ifrån, att säga att "sådär gör man inte". När jag rent av istället borde ha agerat på min första instinkt som var att skratta och dela deras glädje.

I generationer har vi älskat att läsa om de hyss som Emil i Lönneberga, Karlsson på Taket, Dennis the Menace och Alfons Åberg (för att nämna några) -ställt till med.
Och eftersom dagens händelse var ett "Emil-hyss" i allra högsta grad - varför inte skratta och le tillsammans med barnen istället? Det tänker jag passa på att göra, nästa gång.

Svar och fortsättning på Södertälje-debatten

Jag vill tacka för era inlägg. Det har varit intressant läsning som fått mig att fundera en andra gång på vissa punkter.
Hoppas ni tittar in fler ggr. Nu till svaren.

Monica – Jag kan förstå din upprördhet. Jag förstår den, men delar den inte. Om avsikten aldrig helgar ändamålen skulle utvecklingen stanna, inte bara i skolan utan i hela samhället. Jag menar inte att allting bör tillåtas men även de enklaste av saker kommer alltid att såra någon. Det är fullkomligt omöjligt att vara alla till lags och ibland måste någonting genomföras på bekostnad av en individ och till fördel för generell utveckling. Jag säger inte alltid men ibland. Och jag säger inte att det alltid är rätt. Men ibland.

Jag vill understryka igen att lärarna i denna övning aldrig menade att intrycket skulle bli SÅ starkt som det blev. Och att det blev det är tråkigt, det håller jag med om. Men gör inte för mycket av det.


Vilda Lugnet – Tack själv för att du kikar på min. Och visst, folk upplever panik på olika sätt. Mitt användade var ett försök att överdriva det åt andra hållet eftersom så många i min mening överdrev det åt ena hållet. Jag ville göra parodi på deras tillvridna resonemang. Och jag har inget emot att folk gör detsamma mot mig. Jag står ändå fast vid min övertygelse.
Men visst håller jag med om att folk känner av panik på olika sätt.

Du skriver att det är bra att lärare genomför den här typen av övningar ”BARA om man vet vad man gör.” Tja, det tycks mig som om dessa lärare var fullt overtygade om att de visste vad de gjorde. Kan du nämna en enda person som gjort något fel som inte från början var säker på att den visste vad den gjorde?
Hade nu detta blivit en lyckad övning som media hade prisat då hade alla de som skäller på Hölö-lärarna nu gnolat en annan låt. Och det hade inte varit en lika klarsjungande klagosång, det kan jag lova. Snarare en hyllningssång. Ett anthem.

Poängen är att oavsett hur proffsig man är i sin yrkesutövning kan man aldrig vara säker på resultatet. En meteorolog som följer en orkans väg över mexikanska gulfen kanske kan gissa vilka städer utmed kusten som blir drabbade, men hon kan inte vara helt säker. En skådespelare som hyllats för en roll på teaterscenen är ändå nervös sekunderna innan ridån går upp för hon vet inte om hon lyckas övertyga publiken även denna kväll. Och en lärare kan inte vara 100 % säker på hur eleverna kommer att reagera. Men det betyder inte att det är en dålig idé.

Om alla idéer skulle strykas på grund av dåligt utförande tja då kan vi stryka det mesta här i livet. T.ex. kan vi skippa allt vad kockar heter därför det finns fall där folk har blivit matförgiftade på restaurangen. Vi kan skippa allt vad fordon och färdmedel heter för varje dag så är det någon som dör eller skadar sig i trafiken. Ser ni min poäng?
Jag försvarar lärarna på Hölöskolan därför att jag ser det effektiva och det positiva i deras planering. Att utövandet sen inte gick som de hade tänkt sig betyder INTE att man bör skippa sådana här övningar i fortsättningen.

Bella – Nja, inte din blogg precis. Bara debatten och att folk fördömer en god pedagogisk idé utan att ifrågasätta sitt eget resonemang. Varför fungerade det inte? Vi kan inte vara helt säkra. Kanske funkade inte övningen med just den här klassen? Den kanske hade varit perfekt i en helt annan jämnårig klass. Eller också så fungerade den. Jag har fortfarande inte hört från alla föräldrar och elever och kollegor så jag vet inte hur många som gillade övningen. Men för det så antar jag inte att de INTE gillade den.

Helena – Nu är det ju ingen som kidnappat nån i det här fallet men om detta hade hänt min släkting som du uttryckte det, hade jag velat ha all information från lärarna och inte från halvstirriga barn eller arga föräldrar. Sen hade jag suttit ner tillsammans med barnet och pratat om upplevelsen, vägt för- och nackdelar, pratat utifrån olika perspektiv, visat förståelse och givit råd och tröst men försökt göra det hela till en intressant upplevelse som säger någonting om vår vardag och vår värld. Något som barnet sen skulle kunna bära med sig som ett värdefullt minne snarare än ett plågsamt sådant och som barnet skulle kunna prata med mig om närhelst det kände för det.
Jag hade INTE gjort som jag tror att de flesta av de upprörda människorna gör: satt mig ner kring middagsbordet och gapat och skällt och gnällt och beklagat mig över skolan så att barnet känner att det inte finns något samarbete eller röd tråd mellan hemmet och skolan. Så mycket vet jag att om föräldrarna har en krass inställning till barnets lärare så smittar det av sig på barnet.

Mycket kan faktiskt lösas genom långa intressanta samtal, en gnutta humor och inspiration och förståelse visat från de vuxna. Om föräldrarna visar mer uppmuntran och intresse istället för att fördöma så kommer barnet ha betydligt lättare att överkomma denna ”ångest” som det tydligen erfar.
Men om de vuxna klagar och spottar och svär över händelsen så kommer den där ångesten sitta i betydligt längre, det kan ni ge er på.

Att Aftonbladet valde att gå ut med din story (om jag får kalla den så) på studs utan att leta efter fler vittnen, det tycker jag ringer om dålig journalistik. Gör man så om det hade hänt en trafikolycka också? Pratar med ett vittne som inte ens var på plats själv (det var du ju inte) och tar henne på orden när hon säger: ”Ja det var den röda bilen som orsakade kollisionen och här ligger exakt 4 döda och 14 skadade.” –utan att kolla om det finns andra versioner av denna incident?

Att säga att grundhistorien är sann…ja, det är möjligt. Men grundhistorien är inte det folk har läst om i tidningen eller hört om av varandra. Grundhistorien är inte det som gjort folk så förbannade. Det som fått folk att rasa är VINKLINGEN, inget annat.

Jag säger absolut inte att det är rätt att din syster mådde dåligt av detta. Men jag säger att det finns ingen anledning att skälla på lärarna. Varför inte se deras goda avsikter istället? Och jag vet inte om dessa lärarna har följt klassen en längre tid eller inte men har de det så har de säkerligen givit barnen många fina, trygga, roliga, fantasieggande och lärorika upplevelser. Övningar och lektionspass som har gått jättebra. Ska dessa arma pedagoger plötsligt lynchas för att DEN HÄR övningen inte gått som de tänkt sig? Räknas inte allt deras andra arbete plötsligt? Värdesätts inte det andra arbetet?

Om svaret på den frågan är: ”nej, det gör det inte.” Då är jag rädd för att jag måste återvända till benämningen ”får”, eller varför inte fotbollshuliganer?
Spelaren sätter bollen i krysset: ”VI ÄLSKAR DIG! DU ÄR BÄST I VÄRLDEN! VILKEN STJÄRNA! LÄMNA OSS ALDRIG!”
Spelaren missar målet: ”VILKEN SOPA! DU ÄR EN SKAM FÖR SPORTEN! HUR KUNDE DU? UT MED PACKET!!!”

Det där är mass-tänkande och det är aldrig nyttigt.

EN ELOGE TILL LÄRARNA I SÖDERTÄLJE!!!

Skolkatalogen skrattar. SKRATTAR! - åt folks löjeväckande FLOCKBETEENDE. Så fort det dyker upp något som de inte förstår (läs: vill förstå) så börjar de bete sig, inte som logiskt tänkande varelser, utan som fårskallar. Ni är FÅR! Förstår ni inte det? Ni är får som följer er egen föredragna "vallhund" (massmedia), i detta fall Aftonbladet. Varför tar ni saker för givet? För att de står i tidningen? Har vi blivit så blinda att vi idag förlorat all känsla för källkritik i dagens samhälle?

Vänta, jag får backa lite och ge bakgrundsstoryn till allt det här, känner jag.

För ett par dagar sedan iscensatte två lärare på Hölöskolan, utanför Södertälje, en övning, alltså en storyline, i form av en terroristattack.
Tidningen Aftonbladet beskriver det såhär:

"Det började med att två lärare på Hölöskolan, utanför Södertälje, sprang in i klassrummet i torsdags, där eleverna i årskurs 6-7 fanns.
Först betedde de sig nervöst och pratade med varandra.
Eleverna, som är i åldrarna 11- 13 år, förstod genast att något var fel.
Då berättade lärarna att Sverige blivit utsatt för terrorattack. Eleverna fick bland annat höra att:
• Terroristerna sprängt kärnkraftverk.
• Alla måste fly landet.
• Giftig gas spred sig och det fanns risk att barnen får cancer och dör.
Plötsligt släcktes alla lysen. Även strömavbrotten var en följd av terrorattacken, sa lärarna.
Barnen blev skräckslagna, några började gråta.
Först då avslöjade lärarna att allt var påhittat."

Denna artikel går att läsa i sin helhet här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6124400.ab.

Och det är denna lilla artikel som fått allmänheten att gå bärsärkagång och kräva lärarnas huvuden på en påle! Ja inte långt ifrån i alla fall om man läser inläggen på flera bloggar och communityn. Där RASAR folk över denna "ohyggliga, otänkbara tortyr" som lärarna UTSATTE de stackars eleverna för.
Folket rasar alltså...men medan åsikterna och kritiken MOT lärarna fullkomligt flödar från en (verkar det som) outsinlig källa, höjs få röster till lärarnas FÖRSVAR!
Skolkatalogen tar sig friheten att gå in och göra detta.

Media, och framförallt Aftonbladdet är verkligen kunniga. Vilka trollkarlar. De har nämligen fått allmänheten att tro att det här varit en större chock för barnen i skolklassen än det faktiskt varit. För enligt dem så måste ju varenda elev som medverkade i övningen nu söka psykisk hjälp för att ta uti med sin trasiga verklighet, sin självbild och sin nattsömn.
Men är det rimligt att en övning som pågått inom tidsramen för ett vanligt lektionspass (får man ju anta) - på alltifrån 30-60 minuter, är tillräckligt för att rasera en 12-13-årings verklighet och den trygghet hon känner bland sina vänner, sin familjs och...(vi bor ju i ett västerlänskt samhälle) sina ägodelar????

Nej, det är inte troligt. Skrämda ja. Kanske skrämda så in i Norden. Kanske skrämda så till den fulla grad att de kände fjärilar i magen, tårar som strömmade nerför kinderna och rysningar i hela kroppen.....mycket troligt.
Lärarna verkar ju har iscensatt en riktig show, som skulle givit dem Oscars-statyetter OCH Guldbaggar om Aftonbladet fått bestämma. Så verklig var tydligen deras storyline.

Så visst, skrämmande, ja! Det är rimligt. Men det är inte rimligt att barnen på grund av detta behöver gå och få psykisk vård och käka sömntabletter resten av livet.
Om man tror det så varför inte skicka ungarna till mentalsjukhuset så fort de skrämts av en skräckfilm, åkt en alldeles för spännande karusell eller kommer hem och säger att de blev förföljda av en fylle-gubbe på väg hem från skolan, för jag vet många 12-13-åringar som mått dåligt av de sakerna också.

Innan man hänger ut lärarna som utförde denna övning med sina elever så måste man faktiskt begrunda ett par saker.
- Först...erkänn för er själva att vi faktiskt inte vet allting. Om vi inte var på plats när det hände så vet vi inte vad som inträffade, hur det kunde upplevas och vad lärarna sa eller inte sa till eleverna före och efter det här projektet. Jag bryr mig inte om hur många tidningsartiklar ni läst om det här fallet eller om ni pratat med morsan till kusinen till kompisen till ett av de drabbade skolbarnen, -om ni inte var där så vet ni inte!

- Och...eftersom vi inte vet exakt vad som hände, måste vi förlita oss på vad som verkar rimligt. Vi har redan fastställt att det är inte rimligt att barnen har tagit SÅDAN skada av övningen som Aftonbladet (och många av allmänhetens skrikhalsar) försöker påstå. Mardrömmar kanske. Svårt att sova första natten, visst. Rädd hela den dagen i skolan, säkerligen, men psykiska skador??? Kom igen för fan!!! Vem tror på det?

- Så..., VAD verkar då rimligt?
Tja, jag vet inte vad ni tycker MEN rimligt verkar att Aftonbladet tycker om en bra story. Och en bra story är en story som säljer. Och vad säljer väl bättre än något som gör folk upprörda???? Det är därför 80 % av allt vi hittar i våra dagstidningar handlar om ett av följande ämnen:
Mord, våldtäkt, olyckor, förskingring, kidnappning, bankrån, överfall, uppsägningar, avtalsbrott, krig, rättegångar, fylla, mobbing, droger, (börjar ni se mönstret här?)
Varje dag ser vi något av detta på löpen. Vi läser hundratals rubriker som handlar om dessa saker? Och Aftonbladets artikel är full med bevis för att man här ÖNSKAR göra HÖNA AV EN FJÄDER. Den är nämligen full av laddade ord som direkt sätter igång folks känslor. Ska vi ta några kul exempel? Ja, det gör vi:

Ett stycke rubriceras "Panik i Klassen!"
Ordet "Panik" är otroligt laddat. Hör eller läser man "Panik" börjar man tänka på folk instängda i en brinnande byggnad som klättrar ovanpå varandra för att nå ut till räddningen. Återigen, jag vet inte hur ni föreställer er övningen på Hölöskolan, men jag har svårt att tro att eleverna klättrade över varandra och drunknade i ett berg av sig själva!? Snarare har de nog suttit som fastfrusna på sina stolar (eller vad de nu satt på) och avvaktat och lyssnat på lärarna som de redan undermedvetet utsett till sina ledare i det ögonblicket. Någon kanske grät, någon kanske babblade oavbrutet och ställde nervösa frågor...men är det en paniksituation? Om det är vad folk menar med panik då är jag JÄVLIGT intresserad av att veta hur ni skulle beskriva situationen för passagerarna som var ombord Estonia, eller människorna som flydde Tsunamin? Eller de BRINNANDE individer som valde att HOPPA från tionde-tolfte-tjugonde våningen på ett demolerat World Trade Center???!!! DÄR kan man snacka om PANIK!

"Barnen blev skräckslagna" - så fortsätter de Hollywood-kryddade citaten från Aftonbladets artikel. "Barnen blev skräckslagna". Har ni nånsin vägt skillnaden mellan att vara rädd och att vara skräckslagen. Skräckslagen! Slagen av skräck! Att vara så rädd att man känner sig slagen, oförmögen att handla. Är det vad som hänt här?
Jag vet inte, och inte heller ni. Men jag kan sätta mina tummar i pant på att skräckslagen är mil ifrån att vara rädd och att rädd nog är närmare vad de här eleverna upplevde. Eller blev de så slagna att de blev fullständigt paralyserade och inte kunde prata, inte kunde röra sig? För det, för mig, är att vara slagen av skräck.

"När barnen frågade lärarna om det var ett skämt, fick de inget svar. Istället fortsatte lärarna att SKRÄMMA dem." Okej för det första. Hade det varit så fel att skriva såhär istället: "Istället fortsatte lärarna med övningen"??? Oooo nej, man väljer att skriva att lärarna fortsatte att skrämma dem, som om pedagogerna i det här fallet var medlemmar ur spanska inkvisitionen som bara älskar att tortera och skrämma sina offer, eller rena rama häxorna från Blåkulla. Det hade förvånat mig föga om det i artikeln även stått: "och som avslutning tvingade lärarna dem att äta mänskligt kött och dansa nakna med djävulen runt en eld." - någon mer än jag som får referenser till häxprocesserna som härjade över Europa under 15-16oo-talen?
För det andra, JA lärarna fortsatte med övningen. Vad skulle de ha gjort då? De var ju tvungna att fullfölja den planerade övningen.

Artikeln är FULL av dessa laddade ord.
Nu kommer vi till en annan rolig grej. Något som verkligen understryker att man i det här fallet älskar att göra en höna av en fjäder. Bland de blogginlägg och kommentarer som Skolkatalogen har läst, där man refererar till artikeln, så tycks man tro att varenda unge i den här klassen tagit illa vid sig av detta och tagit avstånd från det. Men granska artikeln noga människor. Bara EN förälder nämner att detta framkallat ångest hos hennes barn. Bara EN som uppenbarligen är mycket arg på skolan för detta. Nu vill inte jag komma med osanningar och påståenden om denna oroliga mamma, men det är ju faktiskt inte otänkbart att hon kanske överreagerar. Mycket på grund av att hon kanske är överbeskyddande (det finns gott om sådana föräldrar) men kanske dels också för att vid intervjutillfället hade hon inte hunnit smälta den information hon fått, eller också har hon misstolkat hur detta påverkat hennes barn. Svårt att säga, men återigen endast EN förälder som är riktigt missnöjd och som använder ordet "ångest". Men som det framstår i artikeln verkar hon mer arg och besviken över lärarnas brist på etikett, än att hon faktiskt tror att hennes barn kommer lida kval för detta.

Nu kommer vi till lärarnas avsikter med allt det här. Som allmänheten reagerar verkar det som om man på fullt allvar tror att lärarnas idé var att skrämma barnen och ingenting annat. Tja, goda medborgare, jag var ju inte med på planeringsmötet så jag vet inte, men eftersom jag är lärare själv så kan jag föreställa mig vad idén gått ut på. Vad som var tanken med hela övningen.
Det är inget mysterium egentligen, sådana här projekt har genomförts förut, s.k. workshops där eleverna blir utsatta för en situation och ska försöka klara av något praktiskt eller resonera sig fram till något, eller bara reflektera tillsammans efter att allt är avslutat. Oftast rör det sig om att man ska gå in i en roll där man tänker sig: hur skulle jag reagera och vad skulle jag göra om Sverige blev inblandat i ett krig???
Vad lärarna i det här fallet gjorde var att byta från krig till terror-attack eftersom det är mera troligt i dagens samhälle och vi ser det överallt omkring oss, inte bara långt borta i Afghanistan och andra platser. Minns ni bomberna i Londons tunnelbana? Minns ni att flera attentat mot bl.a. Danmark har förhindrats men att hotet kvarstår?
Som lärare är det viktigt att få eleverna att fundera och reflektera kring det här, att de ska ha en åsikt om det som händer omkring dem. Att de ska kunna sätta sig in i andra människors situation (de krigsdrabbade eller de som har släktingar som omkommit i terrorangrepp), och börja bry sig. Vi människor (åtminstone vi i väst) är nämligen så att vi har väldigt svårt för att bry oss om saker som inte händer här hemma. Det är först när vi har det obehagliga tätt inpå som vi verkligen tar tag i saker och går ut och påverkar och förändrar...och kanske inte ens då.
Eleverna måste fatta att de har ett ansvar som världsmedborgare, de måste också inse att de kommer ha möjligheter att bidra med förändring när de växer upp, för att skapa någonting bättre, något mindre hotfullt än den värld vi lever i nu. Det kan också gagna dem på det sättet att de kan sätta sig in i vad vissa av deras utländska klasskamrater har varit med om i sina hemländer.
Allt det här och mer därtill kan man spåra i den övning som lärarna iscensatte på Hölöskolan och det är inte bara deras påfund och det här är heller inte mina privata åsikter. Det som jag nyss har nämnt är saker som eleverna SKA lära sig, SKA uppleva och det står tydligt i Läroplanen som alla pedagoger är skyldiga att följa.
Så sluta gråt för ett par elever som kommer vara sig själva igen redan imorgon men som kanske har lärt sig något oerhört viktigt och lärorikt. Och sluta skäll på de lärare som bara försöker göra sitt jobb och ge eleverna någonting utöver att bara sitta och läsa sida upp och sida ner. Ge dem en eloge istället, för de är de väl värda. Lärare på Hölöskolan, Skolkatalogen hyllar era avsikter och er övning!

Könsdebatter från La Mancha

HERREGUUUUD! Jag vill skratta. Jag vill gråta. Jag vill slänga mig i väggen! Nej, stryk det där, jag vill slänga KÖNSDEBATTEN i väggen.

Inte nog med att man var tvungen att utstå det från rå-feminister som man studerade tillsammans med på högskolan, utan även utanför den institutionens väggar stöter man ständigt på folk som LETAR efter saker att göra könsdebatt av. Jag frågar: VARFÖR? Visst är jag för jämlikhet, samma rättigheter, lika lön för lika arbete och att varje individ som växer upp ska få välja själv utan alltför mycket påtryck från omvärlden om vad som bör anses som typiskt manligt och typiskt kvinnligt ---- men ibland är det bara FÖR MYCKET!

Har precis läst ett stycke i "Småbarns Metodik", en till synes ofarlig bok utlånad av nuvarande arbetsplats för att utöka ens förståelse för det lilla barnet. Den är skriven av Ann Granberg som jag lyckligtvis inte kände till förut. (Kan inte minnas att jag memorerat något annat av hennes alster åtminstone.)
Jag skriver "lyckligtvis" för hade jag anat hur hennes text skulle vara hade jag inte rört boken. Ann Granberg...du gör mig så trött.

I det passage som rent ut sagt retat gallfeber på mig tar författaren Granberg upp det här med könsroller i förskola. Redan innan jag läst ordet könsroller anar jag oråd. Jag får gåshud och kalla kårar som om jag just sett mitt eget spöke gå förbi eller nåt ännu hemtrevligare.
Stycket handlar om att dagens förskolor (och antagligen gårdagens också) är alltför kvinnligt orienterade för att det ska kunna kallas jämlikt. Alltså att förskolans miljö, framförallt inre miljö då får vi anta, är alltför kvinno-dominerat. "Jaha?" "Varför då?", undrar man som läsare. "Snälla berätta mera. Vilka farliga tecken ser vi på kvinnodominans i förskolor?"
Jo, tydligen är förskolor alltför kvinnligt influerade därför att det är massvis med mys-plysch-saker i alla vinklar o vrår. Boken nämner saker som pastellfärger, dockor, prinsess-attiraljer, lugna tysta lekar, kuddar, mjuka leksaker, filtar, häxkostymer, skor (skor!), förkläden, spis, kaffekoppar, dockmöbler, m.m. som tydliga varningssignaler. Enligt boken är detta TYP-EXEMPEL på saker som ENBART förekommer i tjej-miljöer.
Granberg fortsätter och säger att för jämlikhetens skull, (läs för killarnas skull) behövs det mer spikstubbar, tekniska småprylar, hårda leksaker, tåg-set, konstruktions-leksaker, klossar och inte minst BILAR. In med alla dessa grejor för att RÄDDA de stackars killar som så uppenbart känner sig förtrycka och förlöjligade på sina förskolor och som lever i skräckväldet pådrivet av alla flickor de har omkring sig.

HERREGUUD! varför måste de alltid få saker om bakfoten? Dessa korsfarare. Dessa förkämpar för en rättvisare värld och jämställdhet mellan könen?
Visst, Skolkatalogen håller med om att det vore jätteroligt att få in lite spikstubbar, vattenpistoler, byggklossar och superhjältedräkter i våra förskolor. (Alltså på dem som inte redan har det, för dessa saker existerar faktiskt där ute. Dessvärre inte på de skolor som Ann Granberg valt att besöka, uppenbarligen. Nu ska vi inte skälla på Ann Granberg alltför mycket. Det framgår faktiskt inte av stycket om detta är hennes åsikter eller om hon bara förmedlar dem. Detta återstår att se när vi väl VÅGAR plocka upp boken igen. Brrrr!)

- Så, ja, bilar och konstruktionsleksaker, etc, hade varit roliga inslag i våra förskolor, givetvis. Men INTE för att dessa saker på nåt vis skulle vara mer tilltalande för pojkar, eller kunna klassas som extremt manliga föremål. Nej, sakerna hade varit roliga att ta in helt enkelt för att de är roliga att använda, vare sig man är tjej eller kille.
Eller finns det nån där ute som vågar påstå att tjejer INTE leker med bilar? Att pojkar ALDRIG prövar en prinsessklänning och är fullkomligt strålande glada av att springa runt i den? Påstår ni det har ni antagligen hamnat på en förskola där något gått snett. Eller kanske har ni inte varit i en förskola på sista tiden utan bara talar rent anekdotiskt från er egen skolgång för 10-15-20-30-30+ år sedan???

Såhär ligger det nämligen till, om vi nu ska ge oss in i könsdebattens sönder-plöjda fält; att de traditionella könsmönster, som feministerna vill riva ner, -kommer inte försvinna för att man plockar in fler "manliga föremål" i förskolan.
Att RIVA/BRYTA de traditionella könsmönstren, det är väl snarare att LÅTA killarna leka med mys-plysch-sakerna, att LÅTA killarna vänja sig vid dockmöblerna, klänningen, bebisdockorna, kaffekopparna, fluff-kuddarna, o.s.v. Och tvärtom; LÅTA tjejerna leka med bilar, fäktas med svärd, bygga hopptorn och använda verktyg!!!??? Eller? Har jag fel? "RÄTTA MIG OM JAG HAR FEL ALLTSÅ!"(- Hasse Alfredsson).

Regeln är mycket enkel, och man behöver inte hålla på med debatter om könsroller för det: Låt alla barn leka med vad de precis känner för. Det som deras lust och nyfikenhet inbjuder till. Ge alla barn samma chanser och möjligheter, samma uppmuntran och förståelse, samma belöningar och samma tillrättavisningar. Och få sen inte panik om en kille på traditionellt vis sitter och leker med en leksakspistol och en tjej bäddar ner en docka. Och få heller inte panik om killen bäddar ner dockan och tjejen leker med pistolen.

Ska det vara så jäkla svårt??????