Spring-vikariens vardagliga lätthet

Var häromdagen inne på Lärarförbundets hemsida och såg en länk till en film som lagts ut på youtube. Budskapet var klart och tydligt: Låt inte barnen lida. Stoppa nedskärningen i skolan.
Äntligen börjar folk säga ifrån. Men det är inte tillräckligt. Mer drastiska protester krävs för att få politikerna att lyssna. De har ju tydligen bestämt sig för att dagens barn o ungdomar inte förtjänar en trygg miljö eller en hållbar utveckling. Så måste det rimligtvis vara. Varför annars ser skolan ut som den gör?
Skolkatalogen ser elever i behov av stödundervisning som inte får något stöd. Vi ser klasser med för många elever på för få pedagoger. Massproduktion av lärare på våra högskolor. Segregerade skolor. Rektorer som lurar sina anställda på deras tjänstepension. Och vad värre är: vi ser engagerade lärare som vill förändra situationen men får ingen möjlighet, eftersom ingen anställer dem. Istället går deras krafter åt att bryta sin arbetslöshet med att söka arbeten de egentligen inte är lämpade för. Men vad har de för val!? Det är ju jobb ändå.

Mycket kan visserligen argumenteras för att gå som s.k. spring-vikarie. Det är när man vikarierar på ett flertal olika skolor, till vilka man hoppar runt (eller springer till) vid behov. Det är en nyttig erfarenhet. Pedagogen får möjlighet att utvidga sitt kontaktnät och dessutom observera många typer av elever och klassmodeller. Spring-vikarien har möjlighet att koncentrera sig uteslutande på lektionsundervisningen och slipper (oftast) annars rätt krävande personalmöten, konferenser, föräldrasamtal, terminsplanering, etc.
För en lärare som brinner mest för själva undervisningen och mötet med klassen vore detta arbetssätt i det närmaste idylliskt. Men skrapar man lite på ytan ser man att spring-vikariens vardag, trots sin lätthet, också är fylld av nackdelar.
Ett exempel är att tillit måste finnas mellan lärare och elev innan en fungerande undervisning kan uppstå. Sådant tar en oerhörd tid.
Att få eleven att tycka om sin lärare, det kan ske på minuter. Att få samme elev att fullt ut lita på läraren är långt mer problematiskt, i synnerhet i klasser där eleverna är lite oroligare än vanligt. Spring-vikarien har därför inte samma möjlighet att lära känna eleverna och fullt ut utnyttja deras potential, deras talang och erfarenheter, - det finns helt enkelt inte tid till det då man arbetar med klassen 1-2 dagar upp till 2 veckor. I slutet av denna period har läraren förmodligen hunnit se vilka elever som besitter vilka kunskaper och hur relationerna är uppbyggda inom klassen, men då är vikariatet redan över. Under de följande veckor/månader som går till nästa vikariat har sammansättningen i klassen ändrats. Eleverna är intresserade av andra saker. Några av dem minns knappt vem spring-vikarien var och en del elever har slutat eller är nu i behov av särskild undervisning.
Spring-vikariens uppgift går oftast ut på att själv fylla i den här typen av luckor mellan vikariaten och enbart med hjälp av antaganden och spridd information från skolans anställda.

En annan problematik kring spring-vikariat är att det kan vara svårt att få ihop rent ekonomiskt. Det uppstår som sagt stora luckor kring vikariaten. För inte har man alltid turen att så fort ett vikariat gått ut så uppstår nästa? Allt som oftast ringer skolorna samma vecka och spring-vikarien tvingas då tacka nej till ett stort antal som sedan inte är i behov av en ny vikarie på mycket lång tid.
Spring-vikariens nästa dilema, (åtminstone om hon är utbildad för flera årskurser) är att hon själv inte får någon kontinuitet i arbetet. Det kan mycket väl te sig så att hon inom en och samma månad kommer att arbeta i en årskurs 1, en årskurs 5, en förskoleklass och en årskurs 6. Det är en klar fördel, då hon får praktisk erfarenhet inom flera årskurser som hon är utbildad för. Det är också en lika klar nackdel, då hon kanske bara arbetar ett fåtal dagar med varje årskurs och ständigt måste ändra arbetsmetod, göra ny bedömning om elevernas kunskap och förmågor samt utgå från olika krav i läroplanen.
De flesta skulle kanske argumentera här att detta ingår i lärarens yrkesuppgift och det har de fullt rätt i. Fast kanske ändå, bör man inte ignorera den psykiska och emotionella belastning som spring-vikarien känner av att ständigt behöva ändra sina rutiner!? En utövare inom vilket yrke som helst vill väl helst bli riktigt bra på EN metod först, innan hon med frihet och professionalitet tar sig an nästa utmaning?
Låt oss för jämförelsens skull ändra ordet spring-vikarie till spring-politiker. Att springa från skola till skola kan mycket väl jämföras med att springa från parti till parti och hur skulle en spring-politiker tackla vardagen om hon ena dagen var tvungen att jobba i miljöpartiet, nästa dag hos kristdemokraterna, därpå moderaterna, socialdemokraterna, piratpartiet… ? Spring-politikern skulle då på en daglig basis behöva ompröva sina metoder, arbeta från olika utgångspunkter och ändra sina argument. Välkommen till spring-vikariens vardag!
Så visst finns det fördelar med spring-vikariat, särskilt om man som ung, oerfaren gärna vill testa sig fram, bygga upp en låda med egna erfarenheter och känna sig för ”vilken årskurs trivs jag bäst i att undervisa?”, och ”vilka ämnen undervisar jag bäst i?”, ”vilka elever får jag bäst kontakt med?”. Spring-vikarien lär sig från sina mer erfarna kollegor olika typer av problemlösning, intresseväckande undervisning, social kontakt m.m. Men om valet var ens eget, skulle nog majoriteten av spring-vikarier och deltidsarbetslösa pedagoger hellre kliva in i full tjänst, redo att göra sin insats utifrån ett mer långsiktligt perspektiv. ”Om valet var ens eget” används avsiktligt eftersom största anledningen till att det går så många spring-vikarier idag beror på arbetsgivarna. Spring-vikarien får en sämre timlön än ordinarie lärare. Att ha en återkommande vikarie istället för att anställa ytterligare en lärare är alltså mer sparsamt för skolan, ekonomiskt kortsiktligt. I det långa loppet lönar det sig mer att anställa en lärare på full tid, eftersom kollegorna är med och skapar en bättre, tryggare arbetsmiljö för sig och sina elever.
Den bästa undervisningen uppstår faktiskt främst där pedagoger och elever har chans att mötas och följa varandra under en längre tid, då man hinner skratta, gråta, gräla, skoja och skapa något tillsammans. En sorts kontakt som jag tror är få yrken förunnade.