på besök hos det gåtfulla folket

Häromdagen var det reflektion på arbetet. Det gällde att prata om det hittills genomförda arbetet på förskolan och diskutera eventuella problem, lösningar, observationer, idéer och framtida planer, etc.

Då jag tidigt uppmärksammat att det pedagogiska arbetet utövat på denna skolgård skiljer sig från min egen "skolgårdspedagogik" var jag tvungen att höra efter vad kollegorna ansåg om mitt förhållningssätt när vi är utomhus. För att förstå deras reaktioner låt mig först upplysa om hur jag brukar arbeta med barnen ute.

På en skolgård/rastgård följer jag intresserat vad barnen hittar på och tar sig an på väldigt nära håll. Allt som oftast är jag inne i leken/skapandet/projektet med dem och gör saker tillsammans med dem, sida vid sida. Detta kan betyda allt från att vi låtsas att vi är pirater ute för att leta hemliga skatter i havet då vi plötsligt stöter ihop med Pippi Långstrump och hennes vänner, till att se hur många barn som får plats i ett träd eller vad för slags konststycke vi kan skapa med hjälp av ett hopprep, några kvistar och stenar, en boll och en cykel. Fantasin har inga gränser, vilket är en av anledningarna till att jag tycker om att jobba med barn. De känner sig inte tvingade att följa EN viss typ av logik, och samtidigt är det mycket som blir logiskt inom ramen för leken.

Som på de allra flesta arbetsplatser dök synpunkterna upp; det var jättekul att min kontakt med barnen var så bra, att jag tog glädje i mitt umgänge med dem och att det sprids en positiv stämning bland barnen när jag drar med dem i olika lekar och projekt. "MEN..."
Det alltid eftersläpande "Men":et kom inte som någon överraskning, bara lite av en besvikelse då det blivit så förutsägbart.
"Men":et i det här fallet påminde om alla andra "men" jag mötts av ute på skolor och förskolor; jag fick inte glömma bort att jag hade ett ansvar över barnen och att jag måste vara professionell i mitt yrkesutövande. T.ex. ansåg kollegorna att det blev svårt för mig att räkna så att alla barnen befann sig på skolgården om jag samtidigt var upptagen med att agera björn i barnens egen variant av björnen sover.

En viss förståelse för mitt arbetssätt visades men i grund och botten ville man nog nå fram med budskapet att ett bättre sätt att jobba med utomhuspedagogik var om man var distanserad från barnen och bara försåg dem med material som de fick roa sig själva med, och stundtals kanske hjälpte till att visa hur man kunde göra med sakerna innan man drog sig ur leken på nytt.
Nog kan jag förstå detta synsätt, men jag kan inte känna mig bekväm i det och även om jag ser fördelar med det ser jag långt fler i mitt eget arbetssätt.

Visserligen kan jag hålla med om att det blir lite svårare att räkna in alla skolgårdens barn om man samtidigt ställer upp i en lek med en grupp på 5-10 barn.
Men är det inte upp till HELA arbetslaget att räkna barnen? Är det då helt otänkbart att om jag leder en grupp på 10 / 25 barn i lek, (vilka jag då har direkt ansvar för), så bör övriga 15 barn kanske räknas in av de 4-5 kollegor som står och distanserar sig längre bort på skolgården? Bör jag inte kunna lita på att om jag tar hand om några av barnen, så finns det alltid nån annan som har koll på de övriga?

Skälen till att man distanserar sig istället för att befinna sig I leken direkt med barnen beror nog på mer än en sak. Dels finner några säkert pedagogiska fördelar med det, men jag tror även det handlar om personlig smak, föreställningsförmåga och bekvämlighet, samt huruvida man är van eller inte vad vid att faktiskt leka.

Jag är en stor förespråkare av lek som medel för undervisning, i synnerhet inom en förskola och jag ser ingen som helst anledning till varför inte pedagogen ska befinna sig sida vid sida med barnen även här.
Det heter ju att vi ska observera så mycket som möjligt av det barnen gör, inte sant!?
Nu finns det säkert en och annan skeptiker som skulle påstå att jag hittar på att det finns en pedagogisk grund för detta, och att det hela egentligen handlar om att jag har ett stort barnsasinne och tycker om att "fjanta" med barnen.
Visst, barnasinnet är stort och djupt rotat. Jag är uppväxt med leken överallt omkring mig. Men det handlar absolut inte om något "fjanteri".

I leken möter jag barnen i deras värld. Kontakten mellan vuxen och liten blir enbart starkare. Jag ger barnen uppdrag, (mellan raderna dock) som gör att de övar sig i samarbete, ledarskap, uttrycka vilja, acceptera varandra, använda sin fantasi för att lösa ett problem eller underhålla sig själva och andra. Jag lär dem utöka sitt potential till max och ta tillvara på minsta lilla sak. För det är sant att barn är bra på att upptäcka sådana här saker själva, men ibland behöver de lite hjälp.
En del barn hade aldrig i sitt liv föreställt sig att fyra ihopbundna cyklar kunde vara ett tåg förrän jag visade det. Nu leker de lokförare varje dag. En annan hade inte en aning om att om man kryper ihop på marken, vaggar fram och tillbaka och gräver sig fram så ser man ut som en krabba. Nu testas det gång efter annan. Och aldrig hade de väl trott att om man samlar ihop en jättehög med löv och kastar upp dem i luften så ser det ut som om hela himlen är ett stort fyrverkeri!? Nu lever hösten i barnens händer varje dag.

Underskatta inte lekens möjligheter till att lära ut, inspirera och ta tillvara!!!
Aldrig har Olle Adolphssons ord varit sannare:


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är ett regn och en pöl.

Över den pölen går p ojkarnas båtar ibland,

och dom glider så f int utan köl.

Där går en flicka, som samlar på stenar,

hon har en miljon.

Kungen av träd sitter stilla bland grenar

i trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö

Där går en flicka som gjorde en ö

av femton kuddar

Där går en pojke och allting blir glass

som han snuddar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är en äng och en vind

Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand

och far bort på en svängande grind

Där går en flicka, som sjunger om kottar

Själv äger hon två

Där vid ett plank står en pojke och klottrar att

jorden är blå

Där går en pojke som blev indian

Där, där går kungen av skugga runt stan

och skuggar bovar

Där fann en flicka en f estlig grimas

som hon provar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla f olket



Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en gård och ett skjul

Där sker det farliga tågöverfallet ibland

vackra kvällar när månen är gul

Där går en pojke och gissar på bilar,

själv vinner han jämt

Fåglarnas sånger i olika stilar

är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt

Där, där blir sängar till fartyg en natt

och går till månen

Där finns det riken som ingen av oss

tar ifrån dem

Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket